Några av träden längs med åkrarna har börjat byta om till höstskrud. Det är vindstilla och fortfarande varmt i luften. Över den lilla gårdsplanen springer en katt. Dörren till det rödmålade stallet står öppen.

Med en ryktborste i handen tar 17-åriga Meja Agelstam emot.

– Jag har precis slutat skolan så jag var lite stressad, säger hon och ler.

Till vardags läser hon andra året på transportgymnasiet.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt med bilar och sådant. Jag har min epa och jag ville gå något praktiskt, så jag tänkte att det skulle vara kul att köra lastbil, säger Meja Agelstam.

Inne i stallet står 9-årige valacken Fighter uppbunden i stallgången. Han rör lite irriterat på huvudet när en envis fluga kommer för nära. I påsk nästa år har Meja Agelstam haft honom i fem år. När han kom var han nykastrerad och det visade sig snabbt att hingstbeteendet fortfarande fanns kvar.

– Mamma ångrade sig nog när vi fick hem honom. Jag var livrädd, säger Meja Agelstam.

Men med tiden lugnade han ner sig, berättar hon och tar plats vid en träbänk. Det är mörkt i stallet men höstsolen letar sig in och lyser upp. Intresset för hästar har hon fått från sin mamma och pappa.

– Mamma hade hästar när jag föddes och red westernridning. Hon red de lugna klasserna och har tävlat lite grann. Då blev det automatiskt att jag började med det också. När jag var lite äldre köpte pappa också en häst och började rida western. Nu håller han bara på med travhästar.

Det är väl inte så vanligt med westernridning här?

– Nä, inte om man jämför med hoppning och dressyr. Det är inte superstort i Sverige. Jag har testat hoppning med men jag tyckte inte det var lika kul. Western är mer min grej.

Den som tror att westernridning bara handlar om att svinga lasson tror fel. Istället är den en sport med många olika grenar. Bland annat finns det dressyrklasser, som kan gå både långsamt och lite fortare. Där det ska glänsa och se fint ut.

– Sedan finns det kosseklasserna där det inte finns något glitter eller liknande. Det är mycket mer fart. Det finns något för alla, säger Meja, som tävlar i ranch riding.

I ranch riding ska hästen visas upp i sin naturliga form i arbetstempo som om man jobbar på en ranch.

– Det finns många fler hopp- och dressyrtävlingar, man måste ofta åka långt för att tävla. Speciellt när det är stora tävlingar. Mamma hjälper mig med allt och kör till tävlingarna.

***

Så var det den där biten med USA. Allt började med att Meja var på tävling i somras när hennes mamma Gill fick mail om att hon som ensam ungdom i Sverige kvalat in till Youth World Show i Oklahoma. Beskedet var såklart glädjefyllt, men i senaste laget. För att kunna tävla hade hon varit tvungen att åka till USA några veckor senare.

– Det var kort om tid. Man måste leasa en häst, ha en tränare att vara hos, så väldigt mycket pengar och kort om tid att lösa det. Vi försökte, säger Meja.

Till slut kom de fram till att inte tävla. Istället åkte Meja till en tränare i Michigan i USA som hon kunde jobba och bo hos. Men den första flygresan på egen hand gick inte smärtfritt. På grund av oväder fastnade hon i New York i fem dagar, där det som tur var bor en släkting i Brooklyn som hon kunde bo hos.

– Det var väldigt roligt att se New York med även om det inte var planerat.

Efter den något turbulenta och omständliga flygresan kom hon till slut fram till slutdestinationen.

Hur såg dagarna ut när du jobbade hos tränaren?

– Jag bodde hos tränarens assistent, så vi åkte till stallet och var där vid 8. Där gav vi hästarna mat och ibland fick vi hjälpa till att mocka. Efter det var det bara att rida hästar och fixa i stallet. Det var mycket att packa deras släp när de skulle på tävling. På kvällen gav vi hästarna mat och gjorde i ordning innan vi åkte hem vid 18.

Var det stora skillnader om man jämför ett svenskt stall med ett amerikanskt?

– Ja, här har vi våra hästar ute ganska mycket. Där står hästarna inne i box nästan hela dagarna. De fick gå ut i en liten hage någon gång om dagen, så det är inte jättespännande för dem. Det är inte alls min grej. Fighter går alltid ut och in som han vill. Men det är deras tävlingshästar. De får inte skada sig.

En utmaning under de sex veckorna hon var där var språket. I efterhand kan hon konstatera en sak; hennes engelska har blivit betydligt bättre.

– Efter några dagar vande jag mig. När jag tänkte något började jag tänka det på engelska. Tidsskillnaden var också väldigt jobbig den första veckan.

Du är ju rätt ung, det är väldigt tufft att åka iväg så långt själv.

– Jag är ganska blyg av mig, så jag var rätt nervös men de var jättetrevliga. Tränaren hade jag träffat en gång innan i Sverige när jag tränade för henne en helg. Assistenten var 19, så hon var i min ålder. Vi hade jättekul. Jag längtade inte hem alls. Samtidigt visste jag att det skulle bli skönt att komma hem.

***

Någon vecka innan skolstart landade Meja på svensk mark igen. Då var det dags för nästa projekt. I två år hade hon bott själv i sin lägenhet i Kalmar men nu skulle flyttlasset gå till Apelrums by och hem till pappa.

– Så det var bara direkt hem och flytta. Det har funkat bra och det är skönt att ha Fighter hemma.

Hur skulle du beskriva Fighter?

– Extremt snäll. Det finns inget ont i den hästen. Han är väldigt lugn och medgörlig. Gör alltid sitt bästa. Men han kan vara en liten mes ibland när man rider i skogen. Då är det på liv och död.

Hur tänker du på er resa framåt?

– Jag missade mycket tävlingar i Sverige när jag var i USA, så det blir svårt för mig att kvala in nästa år. Jag funderar på om jag ska strunta i USA och tävla EM i Tyskland istället, för jag vill gärna visa upp min egen häst på någon större tävling. Sedan vill jag bara fortsätta att jobba på. Jag tror vi skulle kunna gå rätt långt i ranch riding.