Pompei Nights

Det är en relativt stor skara hårdrockare som står och väntar på att bandet Pompei Nights vid Zeppelin scenen denna onsdagskväll, och i nästan en sekund så tror jag det är ett band likt Gotthard eller Danko Jones som ska spela.

Men där tar liknelserna slut. Fram stiger fem riktigt nervösa herrar och presenterar sig. Men kan man klandra dem. Att få spela på Sweden Rock Festival som det enda bandet i historien som inte har ett kontrakt i ryggen sätter ganska hög press.

Framtoningen är ett försök i att vara stöddiga rockstjärnor men som bryts ner ganska snabbt till de normalt dödliga de är.

Konserten i sig är absolut okej med tanke på situationen och med några års mognad så står de nog här igen. Både med ett kontrakt och på en bättre tid.

Pompei Nights styrka sitter i deras Poison-­klaschiga refränger som fick både en och annan gammal hårdrockare att gunga med.

Det och en snygg frontfigur i Joey Eden som dock behöver ta ett par sånglektioner till innan han kommer att blomma ut. Man känner hela tiden att något finns där men de har inte riktigt hittat det än. Att de sen försöker hitta influenser i David Coverdale och legendarena Judas Priest ger inte mycket. Ni kommer alltid att vara ett glammigt Poison-inspirerat rockband med lite krydda av Von benzo och det är där ni kommer att lyckas.

Fredrik Thomasson