Fröberg svarar med ett uppsträckt långfinger och ett bullrande skratt.

Minuten senare svarar han ärligt och allvarligt på frågor. Det är lite sådan han är, Thomas Fröberg. Nära till skratt – men hela tiden närvarande i det han gör.

*******

Några dagar senare sitter vi på hans kontor som han delar tillsammans med Arsi Piispanen och Pelle Johansson. Under bordet ligger Berner sennenhunden Crosby och snarkar högt.

Fröberg har varit sportchef i IK Oskarshamn i ganska exakt två år nu och för ett par veckor sedan satte han kråkan på ett nytt tvåårsavtal. Men även om han på kort tid blivit en profil och uppskattad person, är han ganska oskriven. Gemene man vet egentligen inte så mycket om hans bakgrund.

Så, vem är Thomas Fröberg?

– Jag är en 54-årig trebarnsfar, med fru, två hundar, två katter och en häst. Vi har en hopphäst till ena dottern. Sedan har jag tre barnbarn plus en till som är på väg. Det är ett tecken på att jag är gammal, haha. Vi är en stor familj, skrattar Thomas Fröberg.

IK Oskarshamns sportchef är uppvuxen i Vålberg, cirka två mil från Karlstad. Ett mindre industrisamhälle med närmare 3 000 invånare och ett hockeylag i form av Nor IK. Det var här Thomas Fröberg inledde sin hockeykarriär både som spelare och tränare. Förutom spel i moderklubben blev det även åtta år i Grums i det som var motsvarande Hockeyallsvenskan.

Men någon stor hockeyspelare var han inte, enligt sig själv i alla fall.

– Jag har aldrig orkat träna. Jag var en jäkligt lat hockeyspelare. Lat – men ful som fan! Jag var nog en idiot.

På vilket sätt då?

– Jag var inte bra alls, höll på med massa dåliga grejer. Men jag kanske var nyttig för ett lag. Sådana som jag finns inte i dagens ishockey. Jag satt och planerade dumma grejer.

Du spelade fult?

– Jättefult! Det hände en sak i Kumla en gång, jag fick ett riktigt spel och fick matchstraff. Jag slet sönder plexiglaset och slog sönder stolen i sekretariatet för att jag tyckte domaren var dålig. En annan kille fick också matchstraff, och tränaren var vansinnig på honom. Då sa han: ”Men Fröberg gjorde ju samma sak.” Tränaren svarade: ”Fröberg är naturligt rå.”

Fröberg skrattar och berättar att det inte är någonting han är stolt över. Men det finns temperament i värmlänningen, vilket han har visat vid flera tillfällen.

– Jag är konstant jättearg inombords när jag tittar på ishockey. Jag vet inte om det är vinnarmentaliteten. Nu är det nästan så att jag går därifrån, jag har inte varit så nervös som jag är nu tidigare.

Har du alltid varit en sådan vinnarskalle?

– Ja, även när jag spelade. Jag har slutat spela golf – klarade inte av det och var mentalt ostabil. Det är likadant med Fia med knuff, jag spelade med frun när vi var i Italien. Jag måste vinna.

Hur var det när du spelade spel med barnen under uppväxten?

– Jag ville vinna och hånade dem fullständigt när jag gjorde det. Det är därför alla älskar att vinna över mig. Det gör att jag är en fruktansvärt dålig vinnare också, för jag vill verkligen tala om när jag gör det.

Efter ett antal år som pojklagstränare – där Fröberg tränade spelare som NHL-backen Jonas Brodin, Färjestadsspelaren Jacob de la Rose och sin egen son Linus, numera i Luleå – hamnade han i Färjestads juniorverksamhet under ett par säsonger. Under åren i Karlstadslaget stötte han på en hel del blivande SHL-stjärnor som Max Görtz, Manuel Ågren och Joakim Nygård för att nämna några.

Efter ett par år i Färjestad värvades Thomas Fröberg till AIK tillsammans med Peter Gradin, där de delade på ledarskapet. Mitt under säsongen fick Fröberg sedan sparken.

– Vi vann sju och förlorade sju, men det var någon liten kupp mot den sittande styrelsen. Det var en jäklig strulig säsong – med allt i hela AIK. Jag mådde ju inget bra, att plocka ur lägenhet och alltihop och bara åka därifrån… Man undrar vad man har gjort för fel. Jag vet folk som hamnat på psyket efter att ha fått sparken, säger Fröberg och fortsätter:

– Jag var där ensam och kunde åka hem en fredag i 180 ifall jag visste att familjen satt och åt tacos. Sedan åkte jag tillbaka söndag morgon. Jag är nog en familjemänniska, alltid varit.

Efter det knappa halvåret i AIK stod Thomas Fröberg lite grann i valet och kvalet. Skulle han fortsätta som hockeytränare eller skulle han göra något annat? Han var med Grums och träffade även norska storklubben Stavanger Oilers, men valde i stället att bli sportchef i Bik Karlskoga tillsammans med Torsten Yngvesson.

– Vi träffade på McDonalds i Kristinehamn. Han mådde inte bra, tog med sig förlusterna mentalt och då hoppade jag på. Jag hjälpte honom med lite allt möjligt och blev kvar. Jag hade tänkt hoppa på uppdraget som tränare i Grums, men när Karlskoga kom in i bilden kändes det roligare. Sedan ringde Oskarshamn…

Hur gick det till – berätta hela historien!

– Martin Åkerberg ringde och frågade om jag var intresserad. Min första tanke var nej, och jag vet inte varför jag helt plötsligt sa ja. Det var så klart intressant, sedan träffades vi på Arlanda. Jag är ett kontrollfreak deluxe, det kan man inte tro, men jag är det. En del uppfattar mig inte alltid som seriös, ibland ”fadar” jag bort något fruktansvärt, men jag lyssnar alltid. Sådan har jag alltid varit.

Fröberg fick uppdraget att sätta ihop en organisation i IK Oskarshamn, men hade innan dess stött på problem.

– Min son sa till mig att jag inte kunde ta SHL:s sämsta hockeylag innan jag åkte. Jag sa att han hade rätt i det, men när jag väl åkte hem ringde jag och berättade vad IKO sa. Då sa han: ”Kör!” Han ändrade sig också.

Var det viktigt för dig att få hans godkännande?

– Det kan jag nog säga. Jag ringer till honom i dag också och frågar saker, om jag är förbannad eller så där. Då kan Linus lugna ner mig. Visst tar jag tips och råd från honom och ibland säger han till mig att jag ska lugna ner mig.

Bortsett från ishockey, ja, det finns faktiskt ett liv utanför sporten, äger Thomas Fröberg en Elda-butik i Karlstad. Han startade sitt första bolag 1995 när han byggde ett hus i Sälen. Fröberg beskriver det hela som att halkade in i branschen på ett bananskal.

– Det kom en gubbe och sa att vi byggde ett fint hus, och sedan frågade han om vi kunde öppna en kaminbutik i Karlstad när vi hade lärt känna varandra. Jag sa ja direkt. Satsar du inget – vinner du inget.

– Eldabutiken bildades 2002. Jag äger den fortfarande och sitter där mycket på mitt lilla kontor. Jag brukar säga att det är en bra pension och skulle vilja att en av mina döttrar tar över, men hon ska föda barn först. I början trodde jag att det skulle fungera att kombinera jobbet här med det, men det finns inte en chans.

Hur många anställda har du i dag?

– Det är nog sju nu. Men jag ska anställa fler. Butiken är på 600 kvadrat och omsätter 14 miljoner, vilket är helt okej. Niklas Wikegård ville köpa en bastu för ett tag sedan, skrockar Fröberg.

För en dryg månad sedan förlängde Fröberg sitt avtal över ytterligare två säsonger, men det har aldrig funnits några planer på att lämna Karlstad och Vålberg för att flytta permanent till ostkusten.

– Jag tycker om att åka till min dotter och min son, även om han nu bor i Luleå. Jag är ingen som ränner runt och tror att jag skulle bli galen ifall jag hade inte möjlighet att åka till dem på samma sätt.

Du och din fru har inte ens diskuterat det?

– Nej, det är nog lättare att få hit Donald Trump. Hon är väldigt hemmakär.

IKO har sedan de tog klivet upp den där aprildagen 2019 tagit stora kliv på väldigt kort tid. År ett slutade de förvisso sist och kvalet för att hålla sig kvar i SHL ställdes in till följd av coronapandemin. Men därefter rekryterades Martin Filander och en större ledarstab. I fjol slutade laget på en elfte plats i landets högsta ishockeyliga – trots 16 raka förluster.

30 omgångar in i den pågående säsongen ligger IKO på slutspelsplats, vilket skulle betyda SM-kvartsfinal längre fram i vår. För att kunna ta ännu ett kliv handlar det om ekonomi, menar Fröberg.

– Dels är det ekonomin, budgeten, den behöver alltid upp för att vi ska kunna matcha den delen. Jag fick frågan i C More för ett tag sedan, vilken rekrytering som varit bäst. Och det är alla ledare, oavsett vem det är. Sedan är det ju det här med faciliteterna. Jag körde bort och bytte till vinterdäck på Hynek Zohornas bil och insåg att de faktiskt går till gymmet 600 meter bort.

Rent sportsligt då?

– Det är ekonomi för att kunna plocka in spetsigare spelare. Nu har vi fått in spets, och det gäller att försöka behålla den. Jag skulle vilja ha med mig så många som möjligt från laget till nästa år.

Hur många kontraktsförslag har du ute mellan tummen och pekfingret?

– Fyra–fem kanske. Jag tror alltid att det är nära, men sedan är det aldrig så nära som man tror.

Vad har du för målsättning med hockeykarriären?

– Nu är det att vara här och bli bättre och bättre. Sedan skulle jag jättegärna vilja stå med en pokal och krama tränaren. Att vinna något vore drömmen. Det viktiga är att man sitter ihop; tränarna och sportchefen. Det gör vi här. Vi pratar flera gånger om dagen. Jag vet när han hämtar barnen, när de sover och så vidare.

Hur går processen till när ni scoutar spelare?

– Nu är det jag och Filander, han kommer med något namn, vi tittar på om vi skulle tappa Fredrik Olofsson till exempel. Då vill vi redan nu ha klart vilken spelare vi ska ha där i stället. Då tittar Filander på den, sedan pratar vi med agenten och spelare runt omkring som spelat med honom. Det är oftast jag som tar första kontakten. Allihopa lämnar en liten summering på spelaren. Som vi jobbar nu kanske är helt annorlunda mot förra året.

På vilket sätt?

– Det var nästan ingen idé att kontakta spelare nu. De sa alltid att de inte visste vilken serie vi skulle spela i. Nu ligger vi längre fram – och jag sätter krav. Det är två veckor annars går jag vidare. Så kunde jag inte göra föregående år. Sedan vill vi ha spelare som tävlar hela tiden.

Finns det någon realistisk spelare du skulle vilja få in hos er?

– Jag tror att en sådan som Victor Ejdsell skulle kunna ta ett jättekliv här.

Är det realistiskt?

– Nej. Men han skulle kunna ta ett jättekliv hos oss. Det är väl lite den typen, som kanske inte riktigt får till det. Det finns några stycken med en enorm potential.

Thomas Fröberg är en stor djurvän, men de senaste månaderna har varit tuffa. Under hösten har han tvingas avliva två av sina hundar, Dollar och Richie. Intill skrivbordet ligger hans följeslagare Crosby och snarkar högt. Vid den här tiden ovetandes om att han bara några dagar senare ska få sällskap av valpen Birkir.

– Jag har aldrig ramlat ihop förut, men jag… skrek, grät och… Det har varit tufft som fan. Jag mår dåligt bara jag går ifrån dem nu, sedan lever inte den här hundrasen (Berner sennen) så länge och det vet vi om.

Hur mycket betyder hundarna för dig?

– Jag ska inte säga allt, men de är konstant med. De betyder jäkligt mycket.