Mathias Lühr: Mathias Lühr: Jag är tillbaka där mina drömmar började

Burkiga högtalare som rosslade fram det (o)ljud som basunerade ut att uppvärmningen var igång och hemmamatch närmade sig. Jag var sju år gammal och hade ingen koll på matchscheman utan förlitade mig helt till de hostande tonerna från Majavallens signalhorn för att inte missa Lindsdals IF:s serielunk.

Det var våra högtider.

Damer eller herrar, det kvittade. Oftast visste vi inte vad vi cyklade dit för att se, det fick liksom bli en överraskning på plats. Som ett år då LIF befann sig i division tre och Kalmar AIK kom på besök med en egen klack. Det var svårt att ta in.

Jag minns de somriga dofterna av nyklippt gräs och den ljuvliga varma korven som man aldrig hade råd med. Plastlådor längst fram i den röda kiosken med fotbollsklubbor av kola och olika typer av tuggummi. Jag minns de stenhårt pumpade vita läderbollarna med röda revärer som vi med ömma tår ibland fick kicka tillbaka in på planen, och den ständiga jakten på pantflaskor för att kanske ha råd med ett Shake eller Jenka.

Vi, det var jag och min bästa kompis Henke.

Vi gjorde allt tillsammans, och allt handlade i stort sett om sport. Plus en del bus.

Vi “sköt på varandra” på gräsplanen intill Lassevägen i timmar tills någon äldre person hämtade oss för middag. Vi körde påhittade friidrottstrekamper, spelade evighetslånga landhockeymatcher med de stora killarna och så pingis i kompisen Mikael Ungers källare på Färgarevägen.

Henke heter egentligen Henrik Gustafsson-Lind och var (är) en sanslös bollbegåvning. Han blev senare svensk mästare i bordtennis med Kalmar BTK, men jag tror att han hade kunnat bli minst lika bra i fotboll.

Tillsammans med Henkes farsa Owe så gick vi också på Fredriksskans för att se Kalmar FF i allsvenskan, och det var oerhörda upplevelser. Ja, jag var till och med på plats för de idag historiska derbyna mellan FF och AIK 1983.

Varför berättar jag allt det här?

Det var i barndomens Lindsdal och Kalmar som mitt liv formades för evigt och kom att skapa alltifrån livslånga relationer, till tårar, mål och skratt – och till slut även ett underbart arbete som tagit mig jorden runt. Till OS, VM, EM och Champions League. Fotboll, friidrott, handboll, basket, boxning, hästhoppning - jag har fått göra precis allt jag en gång drömde om.

Rapportera från Stefan Holms OS-guld i Aten 2004, trängas i en euforisk mixad zon efter Fredrik Ljungbergs 1–0-nick i Berlin mot Paraguay i VM 2006, och - så klart - sitta på första parkett när Rasmus Elm fick sin landslagsgenombrott i Oakland mot Sven-Göran Erikssons Mexiko 2009.

Min mamma menar fortfarande att hon var rätt bra på brännboll i folkskolan, och pappa skröt tidigt om sina färdigheter i stående längdhopp under uppväxten i efterkrigstidens Tammerfors. Men det var också så långt som sportandet sträckte sig i vår familj.

Jag var och är fortfarande den som skiljer sig från Lühr-mängden.

För mig blev sporten snabbt allt, precis allt – och Barometern spelade då en huvudroll. Innan tidiga morgonpromenaden till Sjöängsskolans gula lågstadiebarack så kastade jag mig ut till brevlådan, hämtade in tidningen och vecklade upp sportsidorna på köksgolvet. Artiklar, krönikor, resultat och tabeller. Jag läste allt. Sög in allt. Kunde till och med travhästarna i de annars avskydda V65-loppen på Tipsextra-lördagarna.

När jag fick lite mer tid så klippte jag ut de viktigaste bitarna ut tidningen och klistrade in i egna pärmar. Pärmar som fortfarande finns kvar någonstans på vinden.

Vi flyttade tillbaka till Stockholm när jag skulle fylla tolv, men jag säger inte emot när folk idag välkomnar mig hem till Kalmar. Jag har alltid känt mig hemma här.

Hemma är för mig en plats där man känner sig trygg och självklar. Där man är sedd och ges möjlighet att formas till en bra person med just möjligheter.

Det är Lindsdal och Kalmar för mig.

Jag har på håll njutit av bröderna Elms briljans och Henrik Rydströms grisande, och jag har lidit när Kalmar FF genom åren åkt på smällar av olika slag. Jag har följt Lindsdals IF:s divisionshissåkande och ler alltid lite extra när vi åker förbi skylten in till Pukeberg där jag knorrade in en hörna för snart 40 år sedan.

Nu står jag plötsligt här på Barometerns fina redaktion vid Stortorget och får vara en del av ett 2022 som har alla förutsättningar att bli ett fantastiskt sportår, med bland annat två allsvenska fotbollslag.

Det gör mig ödmjuk, glad och förväntansfull.

En cirkel sluts.

Och jag känner mig verkligen hemma.