Christian Gustafsson: ”IK Oskarshamn måste väcka läktarmonstret”

”Septembermörker.

Domarvisselpipedrill.

Nedsläpp och en perfekt flippmacka.

Kioskluckan öppen, sprucken hockeykorv med senap och bärs i plastmugg.

Ibland är livet stolpe in och tre poäng.”

Så skulle en kärvänlig travesti på Bengt ”Cidden” Anderssons ljuvliga fotbollsdikt ”Premiärmatchen” kunna låta i ishockeytappning.

Premiär är nämligen svenskans vackraste ord.

Smaka på det.

Få svenska ord, om något, ligger lika bra i munnen, är vackrare. Sju små bokstäver som skulle kunna översättas till ”början”, sju små bokstäver som mer än några andra signalerar förhoppning, förväntan och förtjusning. Kanske skräckblandad.

Hur bra är laget den här gången? Kamp för livhanken? Är det ångest som ska in på vågrätt vareviga lördag nu fram till april? Eller är det den här gången allt har fallit på plats och experter och Sverige ska slås med häpnad? Är det nu historia skrivs?

Alla papper är vita, alla blad oskrivna. Om en månad vet vi lite mer, vid jul har det mesta satt sig. Då är allt konkret. Trist verklighet.

Vi pausar där och kikar på den, den krassa verkligheten.

• • •

14, 11, 9, 7. Det är placeringarna IKO haft sen de gick upp i SHL.

Strikt matematiskt borde man således tippa laget femma, men så statistiskt ortodox är inte idrotten. Jag tror IK Oskarshamn hamnar ungefär där de hamnade i fjol. Sjua, plus minus ett par placeringar.

Länge hade jag hållningen att tippa IKO på plats 13 eller 14, helt enkelt av skälet att de har så mycket sämre förutsättningar. Jag har dock dagtingat med min hållning. Martin Filander & Co har helt enkelt bundit nån slags positivt ris åt egen rygg genom att överprestera år efter år och därmed gjort mitt resonemang orimligt. Det skulle snarare vara oseriöst att tippa laget sist eller näst sist.

Det är ett gott betyg.

Huset jag pratade om i ingressen var som sagt inget hus från början, det var ett ruckel där 2019. Därefter har firma Filander/Fröberg bytt fönster, lagt nytt tak, satt in nytt kök, snickrat trall, snofsat och fixat. Kanske saknas alltjämt swimmingpool och solceller, men det börjar faktiskt likna en ganska så fin SHL-villa.

Att IKO var en sista omgångs-seger mot ett ingenmanslands-HV71 från att komma femma i SHL är ju smått stolligt. Ska inte vara möjligt. Men så var det. Nu har förvisso Antti Suomela och Jiri Smejkal dragit mot lukrativare jaktmarker och det är klart att det kommer märkas, frågan är hur mycket. Men på sista raden känns det ändå som ett lag i paritet med fjolårets kvalitativt.

Kanske inte den extrema spetsen, men mer bredd på densamma. Det som i fjol var en och en halv kedja av högsta SHL-kvalisort, känns nu som tre kedjor som kan bidra med poäng, mer som SHL-lag brukar vara byggda. I NHL går det under benämningen ”secondary scoring” och brukar ses som en nödvändighet för att lyckas i slutspel och i längden. Det vill säga att spelare längre ner i hierarkin fyller i och avlastar toppkedjorna.

Känslan är att IKO har adderat den ingrediensen nu. Karlkvist & Co får förhoppningsvis sällskap av en stark andraformation med Viktor Lodin och Logan Hutsko i spetsen och en tredje med supertalangen Dalibor Dvorský och Nick Olesen, 13 SHL-mål i fjol.

• • •

Det – den breddade spetsen – är den ena detaljen jag skulle betrakta som nyhet.

Den andra är att man gjort och gör ansträngningar för att åtgärda problemet att man släppt in väldigt många mål. Flest av alla över de två senaste säsongerna. Devisen ”hellre vinna med 6–5 än 1–0” har varit extremt applicerbar. Full fart framåt, inte så tätt bakåt. Frågan är om det är bärkraftigt i längden, den dagen du inte lyckas rekrytera en finsk lintott som står och skyfflar in 66 pinnar?

Sagt och gjort. Ny, flådig målvakt inhandlad. Marek Langhamer är – på papperet – en av de skarpaste burväktarna verksam på kontinenten. Kanske blir det första gången IKO har en riktigt vass målvakt över tid. På backsidan kommer Oscar Engsund in som defensiv överstegris. Planen? Stabilisera och täta bakåt, simultant med att Martin Filander alltjämt håller masterclass i lekfull tokoffensiv.

Frågan är om det är möjligt att både gunga gunga och åka karusell på eeen och samma gång, som Per Gessle skaldade. Att både ha kakan och äta den.

Häromdagen språkade jag med en elitspelare, en rutinerad jäkel, som spelar i ett annat SHL-lag. Han var med och mötte IK Oskarshamn förra säsongen och var fortfarande, många månader senare, vrålimponerad. ”Oskarshamn var så sjukt bra offensivt. Snudd på omöjliga att få stopp på. Deras förstakedja är bland det bästa jag mött”.

Vi pratade vidare en stund. Jag sa att känslan nu är att IKO söker den där balansen. Fortsätta göra mål, släppa in färre.

– Ja, då vinner dom ju SM-guld, så enkelt är det, sa han och fortsatte aningen mer skeptiskt.

– Men det är lättare sagt än gjort. Risken är att dom tappar sin identitet lite om dom – förstå mig rätt – börjar tänka för mycket på att försvara sig. Deras spel går ut på instinkt, skicklighet och att inte ha några tyglar. Det där är en oerhört svår balansgång.

På förhand känns just detta – att hitta en jämkande väg mellan pålitlig(-are) defensiv och Harlem Globetrotters-offensiv – som den gordiska utmaningsknuten.

• • •

Premiären, då, vad kan vi förvänta oss?

En snudd på övertänd Oscar Engsund? Lågoddsare. Det blir en praktfull match i matchen mot SHL:s största affischnamn, hemvändande Linus Omark. Jag förväntar mig ett hänsynslöst hemmalag som skrinnar ut med ”slita motståndaren i stycken”-attityd. Det är så IKO nyttjar sin unika lilla arena bäst, genom att väcka läktarmonstret, göra ett tidigt mål, ta befälet.

Det ska bli kolossalt intressant att se åt vilket håll den här premiärskutan kränger. Kan spetsade defensivmaskinen Luleå tämja ett sjövilt IK Oskarshamn?

• • •

Vilken spelare jag ser mest fram emot att följa? Viktor Lodin, tvivelsutan. Han gör avancerade saker i extrema hastigheter där ute. Jag spår att han kommer vara en av ligans största attraktioner.

• • •

Till sist återvänder vi till svenskans vackraste ord: premiär.

Eller väntan på densamma. Tillståndet där allt är oskrivet, allt är möjligt, där allas drömmar är lika mycket värda.

När oskarshamnarna vid 18-bläcket sveper den där sista klunken förförisk torsdags-Krušovice på någon av stadens tavernor och anträder den korta vandringen från vattenhålen i Kråkerumsbacken, från krogarna på torgen, från sorlet på Ninos, för att bege sig till arenan, då gör de det med fjäderlätta, förväntansfulla steg. De där klungorna med småpratande, skrattande, kanske lite nervösa människor – kvinnor och män, unga och gamla – kanske inte låter som något speciellt, men det är en vacker syn.

Det är inte ofta man ser så där förväntansfulla människor, så där pigga blickar i vardagen nuförtiden, har ni tänkt på det?

Men just den här dagen är det så.

Det är premiär.