Christian Gustafsson: ”Fullt möjligt med IK Oskarshamn i SHL 25/26 – men då måste något radikalt hända”
Vi är drygt en tredjedel in i Hockeyallsvenskan.
Om serien har satt sig?
Serien har satt sig.
Fem lag – Björklöven, Södertälje, Karlskoga, Djurgården och IK Oskarshamn – har ryckt i från i toppen. Mora, AIK och Kalmar är mittenlag. Västerås och Nybro underpresterar och famlar. Almtuna och – i viss mån – Tingsryd överpresterar. Vimmerby och Östersund är avhängda.
Typ så.
Allsvenskan anno 24/25 är en djupt segregerad serie, skillnaden mellan toppen och botten extremt stor. Den stora spänningen ser ut att bli om den vitala sjätteplatsen och – i IKO:s fall – att komma så högt upp som möjligt.
För det kommer bli essentiellt att positionera sig i grundserien. I allsvenskan är upplägget följande: högst placerade lag väljer motståndare och får hemmaplansfördel.
Eftersom fem lag ser ut att vara i en viss särställning kommer ett lag ur ”big five” ryka redan i kvarten. Slutar IKO fyra eller femma ställs man alltså mot Djurgården, Karlskoga, Södertälje eller Björklöven.
Således är det av högsta vikt att sluta sämst trea, helst ännu högre.
De fyra (!) senaste säsongerna har laget som vunnit Hockeyallsvenskan också gått upp i SHL.
Just sayin´...
• • •
Så, vad säger vi då om IK Oskarshamns första tredjedel av allsvenskan?
Poängmässigt? Godkänt.
Spelmässigt? Nja.
Det var mycket som var nytt – spelartruppen, tränarteamet, sportchefen – och man visste inte riktigt vart allt skulle ta vägen. Men snart kunde man konstatera att det finns gott om kvalitet, att sportchefen Oscar Alsenfelt träffat bra eller hyggligt bra på det mesta i både import- och svenskväg. Storstjärnan Carter Camper har handplockats. Pengar finns. Kraven kan därmed höjas.
Att det finns en extrem höjd har bevisats, även om sample sizen är liten. Förstaperioden mot Björklöven hemma visade att IK Oskarshamn är ett sjusärdeles hockeylag i sina bästa stunder. Man klädde av serieledaren in på bara skinnet.
Problemet? Att det verkar ha varit något av en anomali.
Vi har sett fragment till goda insatser – fem minuter här, en period där – följt av långa stunders virrvarr och taffligt försvarsspel i egen zon.
Även mot på papperet beskedligt motstånd har det stundom sett vimsigt ut. Allt som oftast har man räddats av den individuella skickligheten. Som mot Vimmerby i lördags. IKO:s överlägsna individuella skicklighet kan avgöra matcher. Det kommer säkert radas upp segrar kommande två veckorna, när motståndet är medgörligt.
Däremot är det uppenbart att Björn Karlssons manskap får stora problem mot övriga topplag.
• • •
IKO blev rakt av förnedrat i Scaniarinken. 10–3. På Hovet hade IKO stora stunder svårt att få till något eget spel. Och i Karlskoga – ett lag som på papperet inte är tillnärmelsevis lika namnkunnigt som IKO:s och som sannolikt kostar många miljoner mindre – var klasskillnaden monumental. Det var genant.
Som betraktare utifrån är känslan att det inte finns något att falla tillbaka på.
Grundspelet sitter inte. Målen rasar in mot starkt motstånd.
Björn Karlssons sätt att spela har stora likheter med Martin Filanders sätt att bedriva hockey. Det ser ganska mycket ut som det gjorde i SHL. IKO vill spela sig ur alla situationer, men spelar allt för ofta fast sig och blir kvar i egen zon. Får börja om. Blir trötta. Man får långa byten emot sig och blir tillbakatryckta.
I andraperioderna, när man har långt till båset, blir det plågsamt övertydligt.
God tanke i teorin.
I verkligheten? Naivt.
Kontrings- och omställningsspelet är i mångt och mycket sylvasst, dödligt. Den stora styrkan. Däremot saknas de långa anfallen, tyngden. Naturligtvis springer det ur det taffliga, omständliga spelet i egen zon.
• • •
Jag misstänker att Björn Karlsson ångrar sina uttalanden om att försvarsspelet skulle vara IKO:s paradgren och signum.
Men – det är inte omöjligt att det är ganska lättåtgärdat. Kanske till och med troligt med tanke på kvaliteten som finns i laget.
Den stora faran är om det kommer prestige med i bilden. Martin Filander var envist, och förödande, tjurskallig. När han väl tvingades ändra spelsätt – efter 1–10 i Jönköping i februari – blev allt mycket bättre.
IKO blev distinkta, spelade enklare och var minst lika bra som HV71 i kvalet.
Jag tror att det är lite samma läge nu.
Ta ett omtag i sättet att spela – medan tid är.
• • •
Röster höjs om att Björn Karlsson borde bytas ut, att han är en tafatt matchcoach och inte byxad uppdraget.
Det förstnämnda tror jag vi ska utesluta. Oscar Alsenfelt skriver inte ett treårskontrakt med en tränare han tror stenhårt på och sparkar honom i november första året. Bara att glömma. Björn är den som kommer leda den här skutan.
Däremot finns det saker att anmärka på.
Jag skriver under på matchcoach. Man kan hävda att det är ”modernt” att inte skrika och gapa, men hallå – nån näven i väggen, lite känslor, nån tajmad timeout här och var? Det finns väntsalar på vårdcentraler där det är mer action.
Kanske saknas det en komponent i båset?
För i ärlighetens namn har IKO en av tidernas mest orutinerade tränarstaber. En huvudtränare som bara tränat Alvesta, en assisterande som i princip bara varit fystränare tidigare och en annan assisterande som avslutade spelarkarriären i mars i år och blev assisterande på ett bananskal.
Kanske behövs ett komplement? Någon att luta sig mot. Någon som varit med. Ett par nya ögon.
Den Oscar Alsenfelt jag känner är en hårding, en doer. Jag har svårt att se att han skulle låta den här SHL-räven slinka ur näven av prestigeskäl.
• • •
”Nån näven i väggen, lite känslor, nån tajmad timeout här och var? Det finns väntsalar på vårdcentraler där det är mer action.”
För att konkludera får vi ställa en ”På spåret”-fråga: Vart är ni på väg, IK Oskarshamn?
Mycket är på plats. Bredd och spets. Carter Camper. Pengar att förstärka med. Individuellt är IKO ett av seriens skickligaste lag. På Björklöven- och Djurgården-nivå.
Men – man saknar just nu ett eget spel som fungerar kväll efter kväll. Allt går på en skicklig höft.
Vi måste kunna ställa höga krav.
IK Oskarshamn kommer från SHL och har högst eget kapital i allsvenskan. Man fick sex fallskärmsmiljoner – som man skickade rakt in i spelarbudgeten. Klubben, alltså klubbledningen, inte sportchef eller tränare, har gång efter annan gått ut och sagt att målet är tydligt: ”Vi ska tillbaka till SHL”. Det är lite all in-känsla. Man spänner bågen.
Första året är alltid den stora chansen. Hockeyallsvenskan är svagare än på många år i toppen. Fem lag har i princip lika stor chans.
IKO har, skulle jag säga, aldrig varit i närheten av en så här realistisk – 2019 var inte realistisk – möjlighet att gå upp.
Det är fullt möjligt med IK Oskarshamn i SHL 25/26.
Men – då måste något ganska radikalt hända.
