”Fiat-ar, såmaskiner, lastbilar och till och med flygplan tragglar de med, Magnus Samuelsson & Co.

De kan banne mig slänga sig i väggen. Jonas Engström har hivat repet över axeln, dragit loss hela den här gamla klubben, hela den här gamla staden från jordens yta och baxar den rakt mot SHL.

Kaptenen var King Kong och Godzillas lite starkare kompis den här kvällen.

Allt förkroppsligat av ett par monumentala minuter i tredje perioden. Minuter som Tommy Boustedt, Svenska ishockeyförbundets utbildningsansvarige, borde printscreena, skriva ut bildruta för bild­ruta, häfta ihop och ögonaböj dela ut som facit för förbundets utbildningsdagar”.

Så där skrev jag för nästan exakt två år sedan, under en av IKO:s matcher mot Timrå i SHL-kvalet.

Riktigt så kanske det inte var den här torsdagskvällen nådens år 2021.

Men nästan.

Ni vet vägen Jonas Engström har vandrat sedan det där kvalet. Skrev på för Växjö, kom tillbaka, var jättebra. Den här säsongen har han var rent ut sagt dålig under långa perioder.

Att han inte gör poäng är en sak, men han har knappt synts i matcherna, minusstatistiken har varit erbarmlig. Hade han inte varit lagkapten, så hade han varit bänkad.

Garanterat.

Jag har gått rätt hårt åt honom i spalterna mellan varven, med rätta.

Men på sistone har något hänt, skär för skär. Han skrev på nytt kontrakt, det offentliggjordes den 19 februari. Normalt sett brukar ett nytt kontrakt inte betyda ett lyft, snarare en "nu kan jag luta mig tillbaka"-mättnad. I Engströms fall har det blivit tvärt om.

Han var bra mot Linköping före covidbrejket. Han var ännu bättre i Ängelholm i tisdags.

Mot Djurgården var han bäst på isen.

Han jagade livet ur motståndare byte efter byte, dödade boxplay, offrade liv och lem, stökade fram pucken vid IKO:s 2–0-mål.

Men framför allt minns man aktionen fem minuter in i mittenakten. Engström slängde repet över axeln, slet loss en kontinentalplatta, powerrundade Bobby Nardella i mittzon som vore amerikanen en plastkon.

Straff. 3–1.

”Jonas Engström är våran lagkapten, är våran lagkapten, är våran lagkapten", skanderade de åtta på läktaren med emfas och känslan var just den – att den gamle kaptenen var tillbaka.

Djurgårdens headcoach Robert Ohlsson var bister i uppsynen matchen i genom i sin gamla hemmaarena.

Kanske torskade han padelmatchen mot resten av ledarstaben ute i Kristineberg på eftermiddagen?

• • •

IKO gör alltså 12–0 i poäng mot Djurgården den här säsongen. Osannolikt. Den här kvällen kunde det ha gått hur som helst, det var en jämn match, Dick Axelsson var urlömsk i powerplay, men det var inte orättfärdigt att IKO vann.

Många checkade in, många var bra, när det gällde som mest.

Robert Sabolič visade spetsegenskaper, Filiph Engsund har steppat upp, Kim Rosdahl (petad senast) gjorde mål, Nichlas Torp slet ont, Max Véronneau dominerade stundtals och Brian Cooper chefade storstilat över sitt försvar.

• • •

Andrew O'Brien och Dick Axelsson hade en intern fajt matchen i genom. De tjafsade, tjyvnypade och var på varandra byte efter byte. Känslan var att det skulle koka över, smälla, framför allt från IKO-kanadensarens håll, men O'Brien höll sitt okända Norgehumör i schack.

I stället bombade kanadensaren in 4–2 i tom kasse från egen zon med dryga minuten kvar.

Med bara ett par veckor kvar av SHL är resultattavlan lika intresseväckande som det som händer i arenan man är.

Nytända Linköping tog ännu en seger och seglar mot alla odds mot nytt kontrakt. En seger på sina tre sista matcher räcker nog. Kanske.

IKO gjorde därbakom ett miniryck, då både Brynäs och HV71 förlorade sina matcher igen. Båda har fler matcher spelade och färre poäng än IKO.

• • •

Joe Cannata fick nytt förtroende i kassen och det är bara att lyfta på sin fiktiva hatt inför kanadensarens målvaktsspel för tillfället.

Han gjorde några vidunderliga räddningar i tredje perioden. Framför allt en "skorpion"-variant med, så att säga, bakbenen när Ryan Stoahade typ öppet mål.

Wow!

René Higuita hade blivit grön av avund.