Christian Gustafsson: ”En av klubbens största genom tiderna”

För några år sedan dokumenterade jag en bortaresa med IK Oskarshamn. Vi var i Uppsala, klockan var 17.50. Linus Morin, backen, reste sig från bänken i omklädningsrummet som för att påbörja en rörelse mot dörren.

– Vänta, det är för tidigt, sa Arsi Piispanen.

Det visade sig att de båda, den tystlåtne upplänningen och den tystlåtne finländaren, hade som ritual att exakt klockan 17.52 ta en stillsam promenad som uppladdning inför match. Vad pratar ni om? frågade jag. ”Livet. Hockey. Vad som helst”, svarade de.

Jag vet inte vad det var, men det var fint. En scen som etsat sig fast. Två tystlåtna hockeyspelare som laddar upp med att gå och prata om livet.

Vackert i sin enkelhet. Lite som Arsi Piispanen.

En vacker hockeyspelare.

Nyheten om att IK Oskarshamn värvade Arsi Piispanen presenterades i juni 2013. Det slog inte ned som en bomb direkt. Snarare drunknade han lite i stjärnglansen från värvningar som Alex Leavitt, Michal Zajkowski, Josh Soares och François Bouchard.

Piispanen, 28 år redan då, såg väl inte mycket ut för världen. Gänglig, kantig, lite krum. Han påminde mer om en nyutexaminerad bankkamrer än en fräsig hockeyspelare.

Pressmeddelandet vittnade inte heller direkt inte om vad som komma skulle. ”Välvuxen, stabil, erfaren”, var omdömena från sportchef Roger Jönsson.

Det var väl kanske inte fel sagt, men det var knappast de egenskaperna som skulle göra Arsi Piispanen till den han är i Oskarshamn i dag.

Geschwint blev han en pålitlig poängmakare, men framför allt blev han en spelare som publiken betalade pengar för att gå till hallen och titta på.

Han var något annat. En ny Ronny Larsen, en ny Fredric Jaensson.

När andra sköt, passade han. När han hade öppet mål, ja, då passade han också. Om han redan passat en gång för mycket, ja, då passade han en gång till. När han fick order att passa in pucken framför eget mål, ja, då gjorde han det helst utan att titta, helst med en bakåttunnel på sig själv.

En artist, en iskonstnär, född att underhålla.

Som skottpassningen till Filip Sveningsson hemma mot Leksand, som den otroliga genomskäraren mot Pantern, som kvalpassningen till Thelin, som det vidunderliga solomålet borta mot Almtuna där han först gjorde en tunnel i mittzon och sedan en tunnel strax innanför blå innan han satte pucken.

Eller som trollerimålet borta mot Leksand i fjol, där han tog emot pucken framför mål, satte klubban mellan sina egna ben och flippade in pucken. Till och med Leksandspubliken applåderade.

När han fick chansen och tog chansen att följa med upp till SHL var jag faktiskt lite skeptisk. ”Svärta inte ner din fina karriär med att åka runt och vara för långsam i SHL”, tänkte jag.

Men han bara fortsatte att trotsa naturlagarna. Det gick för fort ibland, men det var heller inte många i högsta serien som kunde konkurrera med hans spelsinne och split vision. 17 poäng och given nyckelspelare, det är inte fy skam. Jag skulle säga att Arsi Piispanen var bättre än någonsin den här säsongen.

Hade det varit allsvenskan hade han lätt gjort 50 poäng.

Nu är spelarkarriären alltså över. Det känns som ett bra läge att sluta. Typ på toppen.

Men familjen Piispanen blir kvar i stan. Oskarshamn är hemma. ”Ni kan flytta, men vi ska inte flytta”, sa barnen när Arsi och hustrun Laura frågade var de nu skulle bo.

Den vänlige, leende Jyväskyläsonen ska jobba vidare inom IKO. Troligen som tränare på juniorsidan. Det är naturligtvis helt rätt tänkt av IKO. Jag ser en framtida tränare i honom och att få in det hjärtat och den hjärnan i organisationen är klockrent.

Hur står sig då Arsi Piispanen historiskt, om vi ska ranka in honom med alla andra stora namn under de 50 år föreningen funnits?

Sju säsonger. Över 200 poäng i allsvenskan, kval och SHL. En ständig underhållare. Han blev dessutom något av symbolen för IK Oskarshamns historiska avancemang till SHL.

Jag ska inte säga störst, men definitivt en av de största.

Nu fick publiken ingen möjlighet att säga adjö till lirarnas lirare. Men det är nog inget stort problem.

Oskarshamnarna får ett fint tillfälle att hylla och säga tack till en av sina största i höst – i samband med att nummer 16 hissas upp i taket.

För så måste det bli.