Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: ”Det såg ut som att IKO inte gjort annat än att spela SM-slutspel”
Den första åttondelsfinalen blev lite som det var på Statt i Härnösand i Ted Ströms ”Vintersaga”.
Hett och svett.
Inför lapp på luckad lada – 3 275 pers – fick vi se två lag som inte bjöd på någonting, som pressade högt och inte gav motparten många hundradelar att hantera puck på.
Det var intensivt.
Slutspeligt.
Efter att ha gäspat fritid – uttrycket som Leif "Strumpan" Strömberg inför säsongen använde för att beskriva bröderna Zohornas karaktär – dalat i tabellen och förlorat hemmamatcher på löpande band i några veckor var det här något helt annat från IK Oskarshamns sida.
Påslaget, alert, konsekvent, beslutsamt.
Slutspels-mode, för att prata svengelska.
• • •
Efter en jämn förstaakt kopplade IKO greppet i andra. Fredrik Olofsson spelade fram Johannes Salmonsson som vispade in sin egen retur på volley. I början av tredje avgjordes matchen.
Olofsson hittade en delikat passning genom slottet. Patrik Karlkvist sköt ett långsamt direktskott där han liksom lacrossefångade in pucken innan han skickade in den bakom Kasimir Kaskisuo.
Sedan spelade IKO av matchen på ett aktningsvärt sätt och släppte aldrig gästerna nära.
• • •
Många klev fram och ställde sig först i ledet.
Brian Cooper var Brian Cooper igen. William Worge Kreü gjorde sin bästa match i IKO-tröjan. Tim Juel spikade (nästan) igen. Patrik Karlkvist visade sig vara lika stringent i slutspel som i grundserie. Joakim Thelin var tillbaka i lite "våren 2019"-slag och förstakedjan glimrade som vore det första advent.
Det var beundransvärt att se Fredrik Olofsson kasta OS-dvalan och flipflopsen över axeln och plötsligt visa gnistrande, sprakande slutspelsform.
Sen måste faktiskt ett slag slås för Johannes Salmonsson.
Åldermannen – i sammanhanget, han ska fylla 37 – som varit skadad i evigheter, som bytt ut båda höfterna, som grävde ner sig i en evighetslång formsvacka och som stod på 0+0 ända in i grundseriens elfte timme.
Nu är det visst nån som är tillbaka.
Vips är den gamle "Salle" här.
Han glidtacklade in 2–0 mot Djurgården i torsdags. Nu vispade han in en förlösande, historisk 1–0-puck och ville ta hela Döderhultsdalen i famn.
En personlig spurt som kan ta laget till kvartsfinal och honom själv till ett nytt kontrakt.
• • •
Den stora skillnaden mellan lagen?
Jag skulle säga: där IKO:s stjärnor älskade läget, åkte Leksands lite och gömde sig.
Man såg inte mycket av herrar Hrivík, Camper, Kloos och Ruohomaa. Visst saknades axeljusterade Max Véronneau, men så mycket kan inte Leksand stå och falla med en enda spelare.
Vi lär nog få se andra takter i Tegera till veckan.
• • •
Jag vet inte om man kan säga att IK Oskarshamn är ett slutspelslag, efter att de bara spelat en slutspelsmatch. Men de vann, de imponerade och känslan är att det här är ett gäng som både vill och kan spela den här typen av do or die-matcher.
Som jag skrev inför matchen: för Leksand – med hög svanföring, en av ligans dyraste trupper och förväntningar åt SM-finalhållet – är åttondelen en matchserie de helst velat slippa, som de måste vinna.
För IKO – precis tvärt om.
Totalt avslappnat. Allt är en bonus.
Leksand vann alla fyra grundseriemötena, men nu är det slutspelsrookien IKO som har greppet om en kvartsfinalplats.
Åttondelen flyttar nu norröver, till Dalarna, och IK Oskarshamn har två matchbollar på sig att skriva ytterligare ett kapitel i den här hockeysagan.
