Cancersjuke Peter inför Ironman Kalmar: ”Jag är rädd för att sluta leva”

I helgen åker Peter Lendrop till Kalmar och den 27:e upplagan av Ironman triathlon och det blir också hans sammanlagt sjunde medverkan i ultraloppet.

– Jag ska i och bada lite först (3,86 km) det är någonting som jag kan sedan barnsben, det är inget som jag oroar mig för. Sedan blir det cyklingen som jag kallar för buffé på två hjul, där det är viktigt att få i sig fast föda för att orka avslutningen.

– Når jag dit så är det löpningen kvar och då ska jag se till att ha kroppen med mig och ha energin att kunna genomföra den avslutande utmaningen, maran.

Tidigare Ironmanframträdanden av den nu 54-årige Lendrop har handlat om att slå personbästa och nå ny höjder tidsmässigt. Men det finns en stor skillnad det här året.

– Jag lever med min cancersjukdom och har gjort det sedan 2019. Träningen har ju därför blivit något lidande då jag känner av tröttheten på ett annat sätt. Men kanske just därför så har träningen och att få komma ut och genomföra den här typen av lopp också blivit allt viktigare för mig.

BLT har tidigare skrivit om Peters kamp mot sjukdomen myelom och hur friskvård och träningen har hjälpt honom igenom svåra perioder och prövningar i livet.

– Jag är väldigt tacksam för stödet jag får från alla vänner och min familj som såklart har varit lite orolig om jag klarar av att göra den fysiska ansträngningen, men som samtidigt stöttar mig i mina beslut.

Peter riktar också tacksamhet mot den svenska sjukvården och forskningen för hur nya behandlingar har gjort att han känner sig så frisk som han kan göra.

– Min kropp mår bra i dag och jag kan ju genomföra lopp som är min stora passion och jag uppskattar det betydligt mer nu.

Det var 2004 som Peter kände att han behövde en utmaning i livet, någonting mer att förhålla sig till än bara familj, bygga hus och jobba.

– Lite väl många kilo på kroppen och jag hade en svåger som hade sprungit Stockholm maraton. Bra, tänkte jag, då ska jag också göra det.

Ett halvår senare hade han sprungit sina första 42 kilometer i livet och redan tio minuter efter målgången hade han bestämt sig för att gör som samma sak året efter.

– Det var en obeskrivlig känsla den första gången man sprang in i mål och hade klarat den distansen. Det väckte något i mig.

Det har sedan 2004 blivit totalt 18 starter i Stockholm Maraton och känslan som han själv fick för 18 år sedan har han försökt dela med andra.

– Via Team Blekinge, som är klubben jag springer för, har jag hjälpt och coachat löpare som ska springa maraton för första gången. Det känns som när jag springer med dem, att jag upplever den där känslan av att gå i mål för första gången igen. Det är tack vare deras medverkan.

Någonting har hänt de senaste åren berättar Peter.

– Man får inte längre konstiga blickar som typ säger ”vilken jävla idiot du är” för att man gör det man gör. Det har blivit normalt att springa en mara eller att genomföra ett ultra-triatlonlopp. Allvarligt?

Du tycker inte att det är normalt?

– Jag känner mig som en idiot ibland, säger han och skrattar.

Idioti eller inte, det är detta som Peter älskar och hans tips till andra deltagare i helgen som genomför sitt första Ironman är följande:

– Njut, håll blicken högt upp, inte ner i backen, försök vara i nuet tillsammans med publikens jubel för det är en fantastisk upplevelse man får var med om.

En annan aspekt som långlopp utsätter en mänsklig varelse för är de negativa tankarna som uppkommer.

– Du kommer inte komma runt det. Återigen så tänker man, vem är jag? Varför gör jag det här? Är jag dum i huvudet? Man kanske springer förbi ett gäng som sitter på en uteservering och dricker en öl, då vill man bara ta en barrunda istället.

– Men man tänker i små steg, nästa kilometer, nästa kontroll. Sedan hör man någon som skriker ens namn och då fattar man plötsligt varför man gör det här igen och att det då är värt allt slit.

Vad ser du fram emot mest inför helgen?

– Jag har lovat mig själv att ta in atmosfären, njuta av tillropen, staden, människorna och förhoppningsvis att komma i mål. Jag älskar det här och jag brukar säga att jag inte är rädd för att dö, jag är rädd för att sluta leva.