Jag tycker allt bättre om Mikael Wiehe. Och då tyckte jag riktigt bra om honom från början. Men för varje konsert jag ser med honom och för varje ny skiva växer han i mina ögon. Om Kärlek & politik, som kom 2004, framför allt berörde den privata sfären är Främmande land en politisk skiva. Som går mellan domedagsstämningar och ljusa stunder, som berättar om en egoistisk värld, en otäck värld och en vacker värld, en värld där man faktiskt kan välja att göra det goda. Som Wiehe sjunger att han vill göra i inledande Det vackra. I åtta minuter och 50 sekunder går han till furiöst angrepp på samhället, men i refrängen förklarar han att han ska ”söka det vackra”, att han ska ”söka det mjuka”.

Wiehe har som vanligt ett stort patos med den lilla människan och det är ett patos som känns äkta. Musiken i sig känns också äkta, kanske för att inspelningen är skedd under några få dagar, med några få musiker och med en strävan att tillåta skavanker i produktionen.

Mikael Wiehe inspireras av allt i sin omgivning – det låga och det höga. Han har en nyfikenhet i sitt artistskap och det är därför som han håller stagnationen på stången.

Melodimässigt är Främmande land kanske inte en fyra. Men det blir ändå fyra fjädrar – för texterna och för engagemanget.

Lyssna också på: Mikael Wiehe - Kärlek & Politik.