David Gilmour

Nyheter • Publicerad 10 mars 2006

På tidigare soloskivorna David Gilmour och About Face visade David Gilmour upp skillnaden mellan sig själv och Pink Floyd, länge styrt av Roger Waters. Gilmour solo handlade då om en bitterhet som inte ens cynikern Waters var i närheten av. Mollstämning som berättade om utanförskap och svek, längtan efter värme och känslor. Precis som Division bell, Pink Floyds senaste/sista skiva. On an Island fortsätter bitvis på det temat, men Gilmour har blivit äldre och mindre aktiv i sitt letande. Det obligatoriska instrumentalintrot Castellorizon är fullt av hänvisningar till Signs of life från A momentary lapse of reason, första Pink Floyd-skivan i Gilmours regi. Titelspåret följer och jag hajar till. Det låter tryggt och bra, samtidigt som melodin får mig att vilja lyssna på tidiga gruppskivor, som Atom heart mother eller More. Till skillnad från Division bell har Gilmours sambo Polly Samson bara återhållsamt anlitats som textförfattare och det vinner skivan på. Däremot blir det långsamma tempot alldeles för utsmetat för koncentrerad lyssning, vilket den här lätt psykedeliska rocken kräver.

Gästlistan på On an Island är imponerande. Eller vad sägs om David Crosby, Graham Nash, Jools Holland, Phil Manzanera, Georgie Fame och förstås Richard Wright.

Lyssna också på: Richard Wright - Broken china, Pink Floyd - A momentary lapse of reason.

Pelle Johansson

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons