Åsa A Cederbom: Åsa A Cederbom: ”Vi är många som delar kärleken till våra hästar”
På bara några dagar kunde vi på redaktionen räkna in ett 40-tal mejl och utöver det fick vi ta emot en mängd tips från människor i vår bekantskapskrets. Som hästmänniska känner jag en extra stor glädje över responsen, tänk att vi är så många som delar kärleken till detta fantastiska djur?
De allra flesta hästar som jag har känt i mitt liv har varit snälla och kloka varelser som gärna har kontakt med oss människor och som kommunicerar med oss på deras vis. Inte med ord, men på tusen andra sätt och är man bara lyhörd för deras signaler så går det att komma överens om det mesta.
Jag tänker ofta att det är otroligt, med tanke på deras styrka och storlek, att hästarna tillåter så mycket från oss människor. Saker som i deras värld måste kännas väldigt märkliga. Att vi sitter på deras ryggar, för in hårda metallstänger i deras munnar och, inte minst, leder in dem i svajiga hästtransporter och rullar iväg.
Att hästar ens går med på det sistnämnda är ett mirakel. Med min första häst Sölvi åkte jag en kort sträcka i transporten när han skulle vänja sig vid att åka vagn. Det kändes ungefär som att stå i en gungande båt i full storm och ljudet från däcken och vinden var öronbedövande. Vi körde i 20 kilometer i timmen men det kändes som 100...
”Hästar kan man inte lära sig nog om – och deras värld är en spännande plats där man gärna vill hänga.”Åsa A Cederbom, krönikör
Min andra häst, Njáll, blev jag tvungen att rulla i väg med hela vägen till Helsingborg för en operation i tidig ålder. Han stod stilla fram till dess att vi hade passerat Högsby men sedan började mardrömmen. Det blåste upp till hårda vindar och med en större väg kom det också långtradare som blåste förbi och han blev rädd. Livrädd.
Tre gånger klättrade han över bommen som finns framtill i transporten och lika många gånger plockade jag ner honom och förklarade att det inte fanns något annat alternativ än att stå kvar. Efter sex långa timmar kom vi lyckligtvis oskadda fram till sjukhuset och Njáll hoppade på vingliga ben ut i friheten och blängde surt på vagnen som hållit honom fången så länge. Själv var jag så darrig i benen att jag knappt kunde stå upprätt.
Dagen efter hämtade vi honom och när han fick syn på den olycksaliga transporten tvärstannade han, tittade på mig, suckade olyckligt – och gick raka spåret in i fängelset igen. Det mina vänner är sann samarbetsvilja.
TOPP:
Yngsta dottern har fått fast jobb. En milstolpe för både henne och mig som förälder. Nu har jag bara katten kvar att försörja.
FLOPP:
Veckans stora dunderflopp är givetvis Rysslands invasion av Ukraina. Ett lågvattenmärke som vi ännu inte vet konsekvenserna av.
Efter denna lilla parentes vill jag bara säga att jag ser fram emot att få träffa flera av er som har tipsat samt era hästar och, inte minst, få lära mig ett och annat som jag inte kan. För hästar kan man inte lära sig nog om – och deras värld är en spännande plats där man gärna vill hänga.
Och fortsätt gärna tipsa! Trevlig helg.