– Jag är bara lite rädd att inte kunna följa när jag blir uppbjuden, vilket är viktigt för oss tjejer, men det går bra och jag får dansa mycket.

Det blir ett otroligt första äventyr i nöjeslivets förtrollande värld, som hon ser till att upprepa flera gånger de följande åren när hon besöker Öland på somrarna.

– Den känslan från första danskvällen glömmer jag aldrig, säger Linda Nilsson.

Att dansa på ortens fantastiska badrestaurang är bland det roligaste man kan göra på ön och det är något som få ungdomar vill missa på 1960-talet. Många kvällar året om åker därför en bil full med parfymerade, välkammade och självsäkra ungdomar från kyrkbyn Gräsgård i riktning mot Borgholm. Alla i sällskapet är glada, förväntansfulla och har inget emot att resa hela sju mil bara för att njuta av en fenomenal danskväll.

Det säljs visserligen inte alkoholhaltiga dricker på Restis, men det går alldeles bra att under pauserna gå ut och dricka ur flaskorna, som finns i bilen eller som man på förhand har gömt i buskarna runtomkring i Societetsparken. Det är också där utanför, under rök- och groggpauserna, som uppgörelserna mellan gängen från Ölands olika byar äger rum. Då och då smäller det rejält. Grova arbetarhänder som nyss hållit ett mjukt grepp om en kvinnas midja förvandlas till vapen i blodiga slagsmål, när meningsskiljaktigheterna inte går att lösa med en ”fredsup”. De flesta grabbarna vill, tack och lov, ju satsa sin energi på någon av dansbanorna, där flickor från såväl ön som fastlandet vibrerar av längtan efter att få bryta med traditioner och dansa ”huller om buller”.

– Restis är ju ett ställe med ganska hög kvalité. Banden varvar snabbare shake-låtar med mer romantiska tryckare. En halvtimme före stängning blir det dags för damernas tre danser. Då är det tjejerna som bjuder upp killarna som imponerat mest på dem, berättar Yngve Johansson, en av killarna i bilen från Gräsgård.

Konkurrensen om damernas gunst är stor. Testosteronhalten ökar markant ju tiden går och desto närmare den tredje dansen. Blir man inte utvald då så kan man lika gärna börja gå mot dörren. Sista och fjärde dansen är det nämligen killarna som får bjuda upp en av de tre tjejerna som har visat intresse.

– Ja, jag klarar mig så där, hyfsat kanske, i konkurrensen. Det finns ju de som är riktiga proffs på det där, medger Yngve Johansson.

En annan manlig gäst som klarar sig rätt så bra är Borgholmsgrabben Rolf Nilsson. Dansstegen är inte hans främsta verktyg för att dyrka upp kvinnohjärtan, men han bemästrar den inte helt enkla konsten att snacka med tjejerna. Första gången han går in på Restis är han elva år gammal och han gör det i sällskap av en vuxen person. De lyssnar på den svenska stjärnan Little Gerhard som sjunger topplåten Bouna Sera: ”In the meantime let me tell you that I love you…” Rolf Nilsson lifter upp blicken, ser kupolen högst upp och låter festplatsens trolska kraft fylla hans pojkkropp. Han blir en stammis under 15 år och får kyssa en och annan tjej godnatt.

– Restis är en plats där olika grupper kan mötas och det är jättekul att alla kan samsas under ett tak. Jag tror inte att jag dansar en enda gång, men det går bra ändå. Jag snackar med tjejerna och ibland lyckas det.

Hittar du också din livskärlek på Restis?

– Nej, det gör jag inte, men det är ett bra raggarställe. Jag höll på att säga att det blir många kärlekar innan jag hittar den sista.

Utöver minnesbilder från vackra ladies eldiga blickar får Rolf Nilsson med sig mängder av musikaliska upplevelser på badrestaurangen att, med ett leende på läpparna, återkalla på ålderns höst:

– Jerry Williams och sedan alla svenska popartister på 60-talet: Ola & The Janglers, The Mascots, The Shanes, och allt vad de heter. Alla är där, verkligen!

Upp till 2 000 personer kan trängas i lokalerna när det är som mest folk på Restis. Många av gästerna bor på fastlandet men lockas dit med erbjudandet om gratisresor med färjan. Två av ungdomarna som då och då också festar på Restis är Claes och Conny. De är i 20-årsåldern när deras livsöden delvis modelleras av det oväntade som kommer att hända en torsdagskväll i Borgholm. Vi återkommer till dem längre fram, men först ska vi bekanta oss med en annan ung man med namnet Karl Elmquist och född i Högsrums socken på mellersta Öland.

Karl är 26 år gammal när han ser en annons i tidningen om att två nyktra pojkar erbjuds jobb på Badrestaurangen. Det är våren 1924. Den unge mannen känner sig kallad och går med bestämda steg upp till direktören Albrekt Strids kontor. Direktören är själv en man som började sin karriär som knivputsare och arbetade sig uppåt till rollen som platschef för AB Borgholms kurort och havsbad, bolaget som driver anläggningen. Albrekt Strid gillar den nyktra 26-åringen och ger honom jobbet som gårdskarl.

Karl Elmquist får börja hugga ved, bära stora träbrickor med disk och, med rytmiskt vaggande höfter, dra glassmaskinen varje gång det står glass på matsedeln. Det dröjer inte heller länge före han får också sitt smeknamn: ”Glassgossen” – en anspelning på den populära revykupletten ”Jazzgossen”, skriven 1922 av Karl Gerhard.

Sommaren 1924 är Borgholm en välbesökt badort och restaurangen har 750 abonnenter, de flesta är hotellgäster som väljer att äta sina tre mål mat där. Ibland hinner maten bli kall för den måste bäras en trappa upp från källarvåningen till matsalen. En tröttsam arbetsuppgift för de många serveringsflickorna och det ändrar Albrekt Strid på genom att under vintern flytta köket en våning upp. Nya Bolinder-spisar köps in samt en diskmaskin. Dessutom höjer platschefen lönerna för personalen, som får äta tre skorpor till kaffet på morgonen. Och det är inte vilka skorpor som helst. Deras exklusiva smak intygas en dag då kungen, Gustav V, kommer på besök.

Det finns inte plats för misstag under ett kungabesök. Inte i alla fall om man vill att kronans storfräsare och deras angenäma släptåg ska komma tillbaka nästa sommar och med sin närvaro stärka badortens renommé. Personalen skickas runt till alla konditorier i Borgholm för att köpa de finaste bakverken så att kungen kan ha mycket gott att välja emellan. Någon, oklart vem, minns Karl Elmquist många decennier senare, sätter ett fat med personalens skorpor på kungens bord. Med stor förtjusning kan de anställda sedan följa hela fikastunden och njuta av att se hur Gustav V bara äter skorporna till kaffet och ratar alla andra bakverk.

Karl Elmquist föddes ett år efter att den mäktiga badrestaurangen uppfördes 1897 på och runt en äldre stenbyggnad, och ”Glassgossen” levde tillräckligt länge för att överleva träbyggnaden. Det i sig är kanske inte så märkligt med tanke på att Restis under sin livstid må ha haft många vänner, men det är ingen hemlighet på orten att byggnaden också har fiender som lurar i skuggorna.

Att en ondskefull pyroman verkar finnas i Borgholm är en otäck känsla, som många invånare lär sig att leva med under flera årtionden, och ett par generationer tvingas se ett antal fina byggnader gå upp i rök. De oförklarliga bränderna gör invånarna medvetna om att allt kan förändras snabbt, att staden de älskar och lever sina rofyllda liv i inte är oföränderlig. Alla vet dels att det oförutsägbara kan inträffa när som helst, dels att en tändsticka är allt som krävs för att vända upp och ner på tillvaron.

Två av bränderna sker märkligt nog i mitten av september månad. En söndagsmorgon, den 16 september 1951, brinner Strand Hotell ner och en kort tid därefter blir badrestaurangen också utsatt för ett misslyckat brandattentat, som emellertid kvävs i sin linda tack vare att många stadsbor frivilligt ställt upp som brandvakter om nätterna. Åtta år senare, torsdagen den 17 september 1959, är det Restaurang Höjden vid slottet som faller offer för lågorna.

Torsdagen den 13 september 1973, på förmiddagen, är den unge Rolf Nilsson ute till havs på en seglingsresa till Stockholm. Han njuter bekymmerslöst av ledigheten och av allt det vackra som Kalmarsund kan bjuda på. Han har ingen aning av vilken sorglig nyhet han kommer att få ta emot morgonen efter i Askersund. På eftermiddagen samma torsdag samtalar Restis fastighetsägare, direktören Bertil Ekman, med två män som arrenderar byggnaden om den fortsatta utvecklingen av rörelsen. Bertil Ekman kan inte heller ana vad som väntar honom några timmar senare.

Strax före klockan 18 på torsdagskvällen går fyra medlemmar i IFK Borgholm ut från Restis och stänger dörren bakom sig. De har städat upp efter en bingoträff som ägde rum dagen innan. Ingen av dem märker då något särskilt. Klockan är cirka 20.00 när den lokala köpmannen David Olsson promenerar genom Societetsparken och passerar förbi Restis utan att observera något speciellt. Ganska samtidigt fyller Conny Lindell badkaret med vatten. Han bor med sin livspartner centralt i en hyreslägenhet, men hon jobbar just denna kväll och han är ensam hemma.

Conny Lindell är 22 år gammal och lokalredaktör på Östra Småland. Han är oerhört idrottsintresserad och vill helst skriva fotboll, men han får hoppa in på avdelningarna där han behövs. Veckan har varit intensiv och han vill inget annat än att få vila i fred. I badrestaurangens grannfastighet som i folkmun kallas för Pepparkakshuset bor Claes Fürstenberg. Han är egentligen från Kalmar men har hamnat i Borgholm efter att ha muckat från lumpen mitt i vårterminen. För att ha något att göra i väntan på höstterminen tog han kontakt med en bekant till familjen som är en av cheferna på Barometern. Claes Fürstenberg frågade efter jobb och fick det. Så enkelt är det i början av 1970-talet att få en fot in i tidningsbranschen.

Han tar jobbet som lokalredaktör i Borgholm, en trevlig ort som han har varit ofta i och festat på bland annat när stora popband spelat på Restis. Klockan är strax efter 20.00 när Claes Fürstenberg plötsligt hör en kraftig explosion och ser flammor spegla sig i fönsterrutan:

– Och jag tänker att ”fan, nu har det här huset börjat brinna!”. Det börjar också spricka i fönstret och då rusar jag ut och ser att det har börjat brinna i Restis.

En annan Borgholmsbo, Roland Äleklint, som bor 60 meter från Restis, sitter i köket och dricker kaffe när han ser genom fönstret att lågor slår upp från badrestaurangens tak. Han larmar brandkåren, springer också ut på gatan och ser tydligt att det brinner på övre våningen ovanför entrén och att elden därefter sprider sig snabbt via husets sidor och ner mot ingången. Köpmannen David Olsson har fortsatt sin promenad och han är i jämnhöjd med Stadshuset när han stannar upp, vänder sig om och kan inte tro det han ser: Restis håller på att brinna upp!

Conny Lindell ligger själv då fritt från stress i vattnet och njuter för fullt, när det börjar ringa intensivt i telefonen. Han vill fortsätta bada och har ingen lust att prata med någon, men uppringaren ger inte upp försöken att nå honom och till slut måste han motvilligt lämna badkaret och gå ut i lägenheten och lyfta telefonen. Det är någon på redaktionen i Kalmar som ringer. De har pratat med brandkåren som berättat om den pågående branden.

– Det tar mig en kvart, tjugo minuter och komma till Societetsparken. Jag är på plats ganska tidigt ändå, för det tar ju tid innan elden sprider sig till hela byggnaden. Sedan går det fort och det blir en ganska stor folksamling, minns Conny Lindell femtio år senare.

Claes Fürstenberg har inte kameran i sin bostad, utan den finns på Barometerns redaktion vilket gör honom väldigt förbannad.

– Jag har inte heller någon telefon, så jag springer till redaktionen. Det är en tio minuters språngmarsch. Och när jag är halvvägs så hör jag brandbilarnas sirener och det känns bra att brandkåren i alla fall är på väg.

Aningen andfådd rusar Claes Fürstenberg in på redaktionen, tar kameran och ringer Barometerns centralredaktion i Kalmar, innan han springer tillbaka till brandplatsen.

– Det brinner som sjutton alltså. Jag glömmer det inte.

Tystnaden är kompakt. Ett helvetes rovgiriga eldsdans återspeglas i tusentals par vidöppna ögon. Borgholmsborna har svårt att ta in det som händer mitt framför dem. Hela himlen lyses upp av lågorna. Glödande föremål flyger över hela Societetsparken och polisen får hålla tillbaka nyfikna åskådare. Den unge reportern tar ett stort antal bilder och skickar sedan kamerarullen med buss till Kalmar. Det är hans första skarpa journalistuppdrag och något som kommer att prägla hur hans yrkesliv senare blir.

Tre brandkårer med ett trettiotal brandmän är på platsen, men de kan bara försöka rädda andra värdefulla intilliggande byggnader som Pepparkakshuset. Restis ägare, Bertil Ekman, mår fysiskt dålig när han nås av nyheten:

– Det här känns in i märgen. Det var något speciellt med Restis. Jag, och många med mig, har alltid uppfattat Restis som en vinjett för Borgholm. Man känner sig helt tom invärtes, säger han samma kväll i telefonsamtal med Östra Småland.

Tidningens redaktion ligger på Västra Kyrkogatan, i närheten av Stadshuset i Borgholm. Det är verkligen stressigt och adrenalinhalten är hög, när Conny Lindell sätter sig framför skrivmaskinen och börja skriva nyhetstexten, som samtidigt stansas i en hålremsa och som med den moderna telex-tekniken kan nå centralredaktionen i Kalmar. Så fort texten är klar kastar Conny Lindell sig in i bilen och kör ner till Färjestaden för att skicka filmrullarna som dokumentpost med Kalmarfärjan.

På fredagsmorgonen vaknar Borgholmsborna till doften av bränt trä och grillade äpplen. Branden har i ett slag förändrat stadsbilden. Många vackra träd har förstörts och måste huggas ner. Hundratals samlas framför brandresterna. Claes Fürstenberg, utrustad med kamera och anteckningsblock, är självklart en av de åskådarna. Sorgen är delad och stor.

Även om flera stora hus har brunnit upp tidigare i Borgholm, så var Restis det största huset där de flesta träffades. Och nu är det liksom bara en förkolnad ruin kvar. Glädjens tillhåll och den magiska startpunkten för spirande förälskelser är borta för alltid.

– Så är det ju. Folk bara står där, kramar varandra och börjar gråta, säger Claes Fürstenberg.

– Det är sotigt på brandplatsen och hela Borgholm stinker ju av rök, minns Conny Lindell och fortsätter:

– Stundvis är det svårt att andas. Men jag är ung och bryr mig inte om det. Jag börjar direkt med att kontrollera med brandmyndigheten och polisen vad som är senaste nytt.

I Borgholm är alla överens om att den lokala brandkåren, under ledning av brandchef Hans Johansson, har gjort en hjälteinsats.

– Det hade kunnat gå väldigt illa om inte brandkårens styrkor skött det på rätt sätt. De är väldigt kunniga, mycket professionella. Det är de som har räddat Borgholm, annars hade hela skiten brunnit ner, säger Conny Lindell.

Branden i Borgholm blir en stor nyhet som når långt utanför Sveriges gränser. En av Claes Fürstenbergs kusiner som jobbar i Skottland har suttit och lyssnat på radio när nyhetsankaren överraskande börjar rapportera om att en stor byggnad ”in Borgholm, Sweden, is on fire”.

– Ja, till och med BBC rapporterar om att Restis har brunnit, och min kusin ringer direkt efter nyhetssändningen till mig för att veta vad som hänt. Många har haft en stark koppling till badrestaurangen, det är en symbol som har brunnit upp, minns Claes Fürstenberg femtio år senare.

Nyheten om storbranden på Öland som lyste upp himlavalvet den 13 september 1973 och syntes från många ställen på fastlandet är också något som hela svenska folket får vakna till. Den coole och seglande Rolf Nilsson går upp på fredagsmorgonen i hamnen i Askersund, köper Dagens Nyheter och får på det sättet läsa om den tragiska händelsen. Linda Nilssons mamma blir den ofrivilliga budbäraren av nyheten och den unga tjejen blir givetvis ledsen. Den sagolika träbyggnaden präglad av fullödig snickarglädje, festplatsen där en modig tonårsflicka med utsvängda fiskbensmönstrade långbyxor tog sina första danssteg, kommer för alltid att ha en exklusiv plats i hennes hjärta.

Undersökningen av branden leds av kriminalinspektör Gottfrid Olofsson. Under hela fredagen är hans team sysselsatt med att försöka svara på frågan ”Varför?”.

– Vi har fått helt samstämmiga uppgifter. Vittnenas berättelser kommer att vara oss till en mycket god hjälp för att avslöja, eller närma oss brandgåtan, säger Gottfrid Olofsson till Barometern under fredagen.

Brandchefen Hans Johansson är tvärsäker. Det finns, enligt honom, inget som tyder på att den våldsamma branden var ett pyromandåd. Det finns ingen grund bakom spekulationerna som cirkulerar i staden. Det som däremot är helt klart, enligt Hans Johansson, är att branden utbröt i den östra delen av byggnaden.

Kriminalinspektören Olofsson är inte lika säker på att lösningen på gåtan ska hittas.

– Det är som att leta efter nål i en höstack, säger han till Barometern tre dagar senare och fortsätter:

– Vi börjar ringa in var elden har börjat. Det är antingen i foajén vid ingången eller möjligen våningen över ingången. Här går vittnesmålen något isär. Men chanserna att vi ska kunna få reda på brandorsaken är som sagt inte stora.

Ja, chansen att lösa brandens gåta är inte alls stor. Olika rykten sprids men förblir just bara rykten. Nyhetsflödet fylls snart av större av viktigare händelser. Det blir ett mycket jämnt riksdagsval söndagen efter. Sveriges, Götes och Vendes konung, Gustav VI Adolf, dör på Helsingborgs lasarett efter en kort tids sjukdom. En allt brutalare militärkupp i Chile uppmärksammas också stort. Livet fortsätter sedan sin gilla gång i Borgholm, askan från storbranden sprids omkring av höstens blåsväder som pinar Ölands västra kust och brandresterna flyttas så småningom bort, men minnet av Restis vägrar skingras för vinden.

– Varje gång jag är i den delen av Borgholm tänker jag på den gamla byggnaden och ser den framför mig, skriver Linda Nilsson i ett meddelande på Facebook i början av september 2023.

Platsen där Restis stod förblir inte tom. På 1980-talet bygger man där ett bostads- och affärshus inspirerat av italienaren Aldo Rossi, den postmodernistiska arkitekten, som även slog fast att ”Staden är platsen för det kollektiva minnet.” Ja, gamla, vackra Restis finns fortfarande kvar, som en viktig påminnelse av att vi som samhälle är det vi väljer att minnas tillsammans. Och i den aldrig fullbordade berättelsen om våra städer fungerar våra kollektiva minnen som tillförlitliga tegelstenar med vilka vi kan fortsätta bygga upp vår gemensamma framtid.

FOTNOT: Claes Fürstenberg och Conny Lindell börjar en tid efter branden att läsa journalistik i Göteborg och har framgångsrika karriärer i det fria ordets tjänst. Samma sak händer med Rolf Nilsson som 1974 börjar på Ölandsbladet som korrekturläsare och blir också en uppskattad reporter i Borgholm. I september 2023 skriver han också ett anekdotiskt och spännande reportage om Restis och branden 1973 för Ölandsbladet.