Vampyrer på bettet i vältajmad musikfars

Det krävs mycket av en dialog för att en fars skall bli en fars och inte bara en plump i protokollet. Och det krävs smittande spelglädje och god timing för att repliker, inte helt klockrena, skall hämta hem skratten. I musikalfarsen På bettet går det riktigt bra.

Roman Polanski var nog den förste att skickligt skämta om vampyrer. 1960-talsfilmen Vampyrernas natt var en riktig höjdare och Robert Dröse, ena halvan i duon Dröse & Norberg, följer efter.

Storyn är enkel; en körresa till Rumänien har förvandlat ett stillsamt föräldrapar till pilska vampyrer. Det är Mårtensafton, svartsoppan står på bordet och kylskåpet dignar av blodpudding. Nyss prästvigde sonen Anders med fästmön Jenny, dotter till ärkebiskopen, skall komma på middag.

Bäddat för förvecklingar och det krävs ju av en fars.

Här ställs en förvirrad son mot nypigga föräldrar och vampyrer mot en biskop med hemligt liv.

Det börjar litet skränigt och högljutt i första akten men lugnar ner sig i den andra. Till förmån för mer sansade repliker som på så sätt kommer till sin rätt. En?fars måste lita på sin publik – att även små underfundigheter som inte presenteras övertydligt, går fram.

Dessutom är det här en fars som friskt lånar välkända melodier och publiken klappar gärna händerna. Bjuder till och med på armkroksgung när musiken dånar loss i It’s raining men, hiphoplåten "U can?t touch this" som Pernilla Wahlgren förvaltar väl och Europes "The Final Countdown".

Ett plus också för ett par obetalbara glädjedanser, bland annat Robert Rydbergs extatiska hyllning i väntan på en efterlängtad biskop och för Andreas Nilssons och Carina Lidboms kroppsspråk.