Tina Jeppsson: Tina Jeppsson: ”Jeanssons – en epok blir lite platt på platt-tv:n men ambitionen imponerar”
Jeanssons – en epok
Vad: Filmatiserad teater från Villa Solbacken på Svensknabben i Kalmar i kombination med tre rätters middag från restaurang Postgatan.
Med: Katarina Ellborg, Peter Hausenkampf, Jörgen Nordström och Martin Bergvall Nilsson
Kan ses: På dvd-skiva eller på nätet via en länk som lämnas ut tillsammans med hämtmaten från restaurangen.
Visas: Den 30 april, 1 och 2 maj.
Efter två månaders teaterabstinens kunde jag gå på teater igen. Fast lugn, GÅ på teater är det ju inte fråga om i dessa Corona-tider. Viruset har satt stopp för de allra flesta scenkonstföreställningar. Och visst klarar man sig utan scenkonst, men man klarar sig faktiskt lite sämre, i varje fall om man är en teaternörd som plötsligt kommit att tillhöra en riskgrupp.
Därför kändes det extra spännande att ensemblen bakom pjäsen ”Jeanssons – en epok”, som gjort storsuccé på Villa Solbacken i Kalmar, kommit på idén att spela in hela föreställningen och visa den på nätet lagom till Valborg.
Man kan få hem föreställningen vi en länk eller som en dvd. Jag har valt dvd:n.
Och nu sitter jag här i min tv-soffa och tittar. Visserligen har jag sett föreställningen förut, live på Villa Solbacken vid premiären 2017. Men det känns ändå lite högtidligt. Så jag har gjort i ordning i vardagsrummet, satt fram min finaste röda pelargon och dukat på bordet. Föreställningen är ju en kombo av teater och mat.
Funderade ett tag på att ta på mig något extra snyggt dagen till ära, men det fick räcka med favorittröjan. Det är ju ändå bara jag i publiken. Intill mig i tv-soffan ligger katten Sivan och sover. Hon struntar i den här sortens dramatik, hon är mer natur- och djurintresserad.
Cirka en timme och tio minuter tar föreställningen. Det är samma föreställning som visats live inte mindre än 80 gånger på Villa Solbacken. Den jovialiske förste betjänten Algotsson (Martin Bergvall Nilsson) hälsar publiken, som alltså inte finns på plats i huset, välkommen till en kombinerad invignings- och födelsedagsfest hos paret Jeansson, Sigrid (Katarina Ellborg) och John (Jörgen Nordström) på Villa Solbacken. Han visar också runt i huset, så man får se en skymt av den fina interiören även i den filmade versionen.
Själva storyn är också densamma, en blandning av verklig historia och rätt skruvad fiktion. Man får glimtar av tillvaron i den jeanssonska familjen, som betytt så mycket för staden och påverkat livet för så många Kalmarbor. Jag får åter vara med på konsulns tre födelsedagar, den första vid den storstilade invigningen av Solbacken 1915, sedan 1935, då Ångkvarnen brinner och 1952, då den åldrade konsul Jeansson grälar med sin son Birger om företagets framtid.
Än en gång blir jag imponerad av skådespelarna, som alla fyra är mer eller mindre amatörer. Spelhumöret är på topp även i den filmade versionen. Och ibland blir det riktigt kul, inte minst när Martin Bergvall Nilssons både kaxiga och underdåniga betjänt är i farten.
Men det inte hjälpas, riktigt lyckat blir det inte. Det är svårt att få filmatiserad teater att kännas levande. Scenen blir så väldigt platt i en platt-tv. Inte minst i en intim föreställning som den här där publiken ska vara med och ”agera” gäster i Kalmars kända societetsfamilj. Kvalitén på inspelningen, som fick göras i hast och med begränsade resurser, kunde förvisso varit bättre, i varje fall på dvd:n. Kanske fungerar föreställningen bättre streamad.
Efteråt applåderar jag ändå, för sakens skull. Och för att jag trots allt är djupt imponerad av ensemblens kreativitet i corona-krisen, av idén att filma hela föreställningen och den brinnande lusten att visa teater - med trerätters middag – även när det verkar omöjligt. Det känns faktiskt lite speciellt. Som att få vara med om ett nytt spännande kulturexperiment i en svår tid.
