Theorin förför läsarna
I höst visas den på bio. Samtidigt kommer hans fjärde och sista bok i Ölandsserien, Rörgast. 84-årige skutskepparen Gerlof, tecknad efter författarens morfar, som funnits med i alla böckerna, har en av de två huvudrollerna. Aron, jämnårig med honom, har den andra.
Porträttet av den komplicerade Aron, 12-åringen som emigrerade till Sovjet med sin styvfar, förvandlades till en dödsmaskin, hela tiden längtade hem till torpet på Öland och återvände fylld av hat och sorg, är lysande.
Det är romanen också. Den börjar som en spökhistoria, med knackningar från en kista som just sänkts i graven. Liket, storgubben Edvard Kloss, eventuellt mördad, tas upp, konstateras dött, återförs och knackar igen. 12-åringarna Gerlof och Aron är där. Aron och hans syster är barn till den döde, som förnekat faderskapet.
Två generationer senare upplever en annan 12-åring, Jonas Kloss, ättling till Edvard, ännu hemskare ting. Roende i en gummibåt i natten dras han in i virvlarna från ett fartyg, lyckas ta sig ombord, skymtar en åldring, ser döda och döende som huggs ner av en ung man med yxa, flyr i panik överbord, tar sig i land och bankar upp den gamle Gerlof.
Då har klanen Kloss sedan länge förvandlat norra Öland till ett turistnäste med barer och golf och det hela. Dit har Aron återvänt för att ta hämnd, inte bara för förlorat arv utan för förlorat liv.
Titeln Rörgast syftar på ett fejkat gravröse som Klossarna uppfört ovanpå en bunker för att kittla sina gästers intresse för det forntida. Gravröse kallas rör på öländska och Jonas räds gasten, som han tror lurar därinne. Men gasten är av kött och blod.
Johan Theorin lyckas i Rörgast förena vardaglig anständighet med grymhet, känslokyla och våldsam död. Han skildrar hur pengar kan förvandla en bygd. Han anklagar vår oförmåga att locka berättelser och samlad visdom ur de gamla, som befolkar våra äldreboenden. Och han speglar 1900-talshistoria.
Arons kommunistiske styvfar får representera dem som på 1930-talet med spade lämnade Sverige för det förlovade landet Sovjet. Han tog med sig pojken. Theorin beskriver hur drömmen om rättvisa krossas. Hur svält och hårt slit, terror och arkebusering drabbar idealister och inhemska, och hur lätt den hårdföre, av vilka Aron är en, gör dödandet till rutin och yrke.
I denna kluriga, hemska men också mänskliga roman kan mordvapnet vara en snusdosa, en plastmatta på ett äldreboende eller en penna tryckt i ett sår. Där förvandlas en hink full med gödselvatten till förstörelsevapen och där får Gerlof hörapparat betydelse i mördarjakten.
Theorin räds varken över- eller underdrifter. Istadigt fortsätter han att förföra läsarna genom att skriva skräckberättelser som om de vore skrönor. Och han gör det med sin vanliga språkliga lätthet, som är en av förklaringarna till hans framgång.
