Steso Songs

När Karolina Stenström, före detta smålänning med rötterna i Hultsfred, iklär sig Steso Songs virvlande dräkt och slår sig ned vid ett piano, väller allting fram. Det är omöjligt att undkomma.

Karolina har tidigare turnerat med Marit Bergman, som hon mötte på popkollot i Hultsfred för ett par år sedan; hon har spelat, stirrat och kraschlandat. Debutalbumet har producerats av Kalle von Hall från Bad Cash Quartet och resultatet är naket. Stenströms musik liksom sipprar ut och fram, som om någon har placerat en barnsligare Frida Hyvönen i Sylvia Plaths glaskupa. Tonerna som tar sig ut är paradoxalt nog ofta gladare än Hyvönens, medan texterna träffar som pilar. Beskrivningar av olycklig kärlek, alkohol, överdoser och den svidande ensamheten studsar fram och skivans namn, hämtat från David Lynch mörka film Blue Velvet, ges en annan och faktisk innebörd. Musiken är mjuk, glittrande och nästan naivistisk och står som en märkvärdig kontrast till historien som utspelar sig parallellt. I det här fallet, liksom i fallet med regissören David Lynch, är märkvärdigt något bra.

Visst är det navelskådande och, skulle någon kanske säga, ett djupdyk i självömkan. Men Steso Song försöker inte bara kapsla sorgen; hennes ljusa musik pekar mot hopp.