När ingenting händer
Tomas Arvidsson gillar inte Ninia Sverdrups bensinstationsvideo på Kalmar konstmuseum. En film som visar en bensinmack, där ingenting händer gör honom rasande.
Så olika man kan uppleva saker och ting.
För mig är upplevelsen precis tvärt om.
Filmens bensinmack är manipulerad, retuscherad, förenklad upphöjd om man så vill, och blir till en tolkning av en bensinmack, en av dessa platser som inte finns av någon annan anledning än sin funktion, tillhandahålla drivmedel.
En bil kommer, en bildörr slås igen, bilen löses upp i intet. En ny bil, eller samma kommer tillbaks. Innanför glasfönstret rör sig expediten fram och tillbaks som i ett akvarium. Tiden går. Klockan tickar. Men ingen tankar på Ninia Sverdrups bensinmack. Det mänskliga i Ninia Sverdrups film är reducerat till Tystnad. Är det meningsfullt? Är det meningslöst? Jag fascineras och lyssnar inåt mot mina egna inre tysta rum.
En annan konstnär som jag önskar att Kalmar konstmuseum skulle bjuda in är Jan Jörnmark. I hans bilder händer absolut ingenting. Han fotograferar döda hus. Fabriker, mentalsjukhus, gamla slott. Hus som sjudit av verksamhet och mänskligt liv, men som nu är övergivna. Dörrar hänger på trekvart, fönster är inslagna. Golven upprivna. Råttorna och fåglarna tar över. Bilderna håller andan. Och som betraktare håller man andan och lyssnar. Efter de svaga ljuden av de frånvarande människorna i Jörnmarks bilder.
Ett tredje exempel på konst där det inte händer någonting, och som jag önskar att Kalmar konstmuseum skulle visa, såg jag på Bonniers konsthall i Stockholm i höstas. Konstnären Ragnar Kjartanssons Gud.
I en video som aldrig tar slut sjunger och upprepar han den enda textraden Sorrow conquers happiness - sorgen vinner över lyckan. Iförd smoking och med kroppsspråket hos en amerikansk smörsångare sjunger och sjunger Kjartansson denna enda fras in i sångmikrofonen. Han ackompanjeras av en liten högtidlig stråkensemble. En harpa finns visst också. Estraden är insvept i röda draperier. Stämningen är som hämtad ur de ödesmättade ballroom-scenerna i Stanley Kubricks skräckfilm The Shining.
Mitt sällskap och jag stannade djupt fascinerade i säkert tio minuter. Man håller andan. Ska det inte hända något mer i denna videofilm. Nej, det händer absolut ingenting mer.
De här konstverken handlar om tid. Och vad vi gör med den. Hos mig öppnar de för tankar om själva existensens mening och villkor.
När man läser Tomas Arvidssons krönikor i Barometern uppfattar man att han funnit förnyad anledning att fortsätta släpa sig fram på jordskorpan i glädjen över sitt barnbarn. Och visst, så är det. Vi söker alla en mening i det lilla livet, barnen. kärleken, båten, sommarstugan.
Men vad mera?
Frågan om existensens djupare mening står knappas står högst på den skränande och framrusande samtidens dagordning.
Stämningen i de här tre exemplen påminner mig om det slutande 1800-talets ruinromantiska bilder i konsten. Jag ser framför mig oljemåleri som föreställer en ensam vandrare på vägen i ett ödsligt alplandskap, mossbelupna ruiner, och jag tänker på den kontemplativa stämningen i Böcklins Dödens ö, den ensamme, vitklädde i båten mot det okända. Allt är förgänglighet.
Jag kan inte förklara varför, men jag tror inte det är en slump att de konstverk som jag talar om skapas just nu, i denna desillusionerade samtid.
Tomas Arvidsson blir förbannad. Själv stannar jag upp. Jag lyssnar inåt, in i mig själv. I detta faktum, att jag fortfarande tycker det är viktigt att försöka det, finner jag en sorts tröst.
Björn Samuelsson
Debattör och kritiker
