Calm Rites låter mognare – och lite tråkigare

Kalmarkvartetten, där ingen kommer från Kalmar, har imponerat med sina tidigare låtar, men nya låten är lite mer återhållsam, och tråkigare.

Publicerad 15 maj 2020

Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Calm Rites – Hurt me

Vad: Låt.

Bolag: Eget.

Tidigare Calm Rites-singlarna – ”Heartbreaks”, ”Right by the shoreline” och ”Nightowls” (som av någon anledning är bortplockad från Spotify) – har varit rusiga, tjusiga treminuterskarameller till poplåtar.

De väckte mitt inre Brainpool-jag till liv. Fick mitt 90-talsindiepopblod att bubbla.

Annons

”Hurt me” har absolut sina förtjänster. Framför allt i verserna, där det luftigt, kaliforniskt västkustska, AOR-soundet snyggt surfar på vågor av vindlande gitarrer och snygg produktion. Dessutom sjunger John Jönsson fortfarande bländande.

Det är i refrängen som det stannar av. Oooh-uuuh-andet funkar inte, det lyfter inte. Jag längtar tillbaka till versen.

Allt handlar så klart om förväntningar. Calm Rites har sedan de startade lyckats fånga mitt intresse över tid. Då blir kraven på Kalmarkvartetten – där ingen kommer från Kalmar, utan Östersund, Söderköping, Eksjö och Vimmerby – därefter.

Jämfört med tidigare släpp är ”Hurt me” lite mognare, lite mer återhållsam och, tja, lite tråkigare.