Jan Richert
Jan Richert var rättfram, mångsidig och kontroversiell, konstnär tillika levnadskonstnär, mannen som stod upp för sina idéer, ifrågasatte det han ansåg vara fel eller inte förstod. Han trotsade etablissemanget och ägde kunskapen att göra det.
Jan väjde inte för okonventionella problemlösningar. Britt-Maria och jag bjöds på middag hos honom. Han berättade att han i Spanien lärt sig lufttorka skinka. Emellertid hade han glömt något i processen. Jan löste det snabbt med ett samtal till nattöppna polisstationen på Mallorca. En välvillig tjänsteman gav direkt snabblektion.
Jan personifierade ”thinking outside the box” innan det blev modefras hos hurtiga entreprenörskonsulter.
Det var också på Mallorca Jan på allvar började intressera sig för fysik. Han upptäckte det han ansåg vara luckor i Newtons och Einsteins teorier.
Jag fick så småningom förtroendet att översätta Jans avhandlingar till engelska.
Det var inte helt lätt, men Jan såg till att Löttorps bibliotek försåg mig med en ström av engelsk facklitteratur.
Vi avåt ett antal stimulerande arbetsluncher i Jans vitlöksdoftande kök där diskussioner om kvantfysik blandades med gurk- recept.
Jan nådde inte alltid ut med sina frågor och sitt ifrågasättande. Man ifrågasätter inte Newton, Einstein och Michelson, särskilt inte som frilansande fysiker, orädd, med god förmåga att diskutera och därtill utrustad med väl utvecklat logiskt tänkande. Med tidigare tillgång till bloggar och sociala medier hade Jan kanske hittat kvalificerade samtalspartners.
Jan sa i Ölandsbladet: ”Jag har alltid varit lidelsefullt intresserad av att förstå hur det hela fungerar. Har jag eventuellt någon egenskap som skiljer mig åt från andra, så är det en mycket väl fungerande känsla av att inte förstå, det jag inte förstår.”
Logiskt är att Jan nu donerar sin kropp till Karolinska Institutet. Även efter sin död vill han verka för ökade kunskaper.
En sann vetenskapsman har gått ur tiden!
Gunnar Hammarsten
