Sverige-Tyskland

Vi stod inför vår förmodligen tuffaste match, och visste att det tyska landslaget vi skulle möta, inte släppt in ett mål på cirka två år. De vann EM-finalen i somras med hela 7-0...

Jag och Kajsa ställer upp som mittbackspar, hon är debutant och jag gör min andra landskamp för F-18. Vi hinner göra två träningar tillsammans vilket man aldrig kunde trott om man såg matchen, för vårt samarbete fungerade riktigt bra.

Vi inleder matchen tufft och bra som vi lovat varandra innan. Hög press och offensivt, det resulterar i att Elin Rubensson gör 1-0 efter bara 9 minuter spelade. Det var många i laget som knappt trodde det var sant. Vi ledde mot Tyskland! Sedan har de boll mycket mer än vi har, men det hade vi räknat med från början också. Vi visste att de skulle föra matchen vilket vi inte hade något emot.

Andra halvlek är lite sämre från vår sida, rent försvarsmässigt är det inga problem, men vi får inte tag i bollen så vi kan anfalla. Vi sliter som djur i försvarsspelet, speciellt Moa, och jag blir trött av att bara titta på henne ibland, förstår inte hur hon orkar alla gånger. Vi gör också många byten, hela sju stycken. Det var sagt redan innan att alla skulle få spela så min klubbkompis Linnéa Johansson har nu debuterat i landslaget och höll ett gulligt litet tal igår på samlingen när hon fick sin debutantnål. (Jag kommer ihåg när jag fick min nål, det var i Norge och jag var bara 15 år. Det tråkiga var att alla debuterade då för det var den första landskampen med f-15 och alla sa i princip samma sak).

Matchen slutade 1-1 och det kändes som en vinst för oss, trots att vi tappade en ledning. Tyskland är ett grymt lag och vi gör en fantastisk prestation.

Kajsa blev av arrangörerna utsedd till matchens lirare och jag fick samma utmärkelse fast från ledarteamet. Hon och jag tackade varandra efteråt och jag hoppas hon var lika glad som jag var när jag gick och la mig.