Robert Prytz hyllade mig, Freddy Borg gjorde drömmål och Fredde P är en klasspelare
Nyss hemkommen från ett kallt Guldfågeln Arena. Spelet mellan Kalmar FF och Mjällby värmde inte heller. 2-1 till Mjällby och det var inte orättvist på något sätt även om KFF hade både ribb- och stolpskott. Jag behöver egentligen inte säga så mycket om matchen mer än att KFF har stora problem med sitt spel. För många spelare underpresterar samtidigt. Självförtroendet hos spelarna verkar vara dåligt, istället för att vilja ha boll så gömmer man sig. Startelvan idag kändes väldigt märklig. Nog om den matchen.
I morse tränade vi ett lugnt pass där fokus låg på fasta situationer. Det kommer att bli lite ändringar i laget från förra helgens match mot Ljungby. Vi har några skador och en avstängning. Jag är övertygad om att de nya killarna som kommer in i laget är förberedda och kommer att göra en bra match. Fredde P, eller gubben som han kallas för, är tillbaka i laget vilket är väldigt positivt. Jag håller honom som en av de absolut bästa spelarna på vår nivå, en klasspelare rakt igenom. Fredde och jag är lika gamla och vi har tampats med (fotbollsgymnasiet och LIF) och mot varandra (tuffa matcher mellan LIF och Smedby) sedan vi var små.
Fredde spåddes en lysande framtid som 16-17 åring och gick den tiden under smeknamnet Kalmars Zlatan. Mycket på grund av att han liknade Zlatan med sin gängliga kropp och goda teknik. Han debuterade i Kalmars A-lag väldigt ung. Han blev också uttagen av Tommy Söderberg i det svenska U-21 landslaget. Efter sin U-21 debut blev han hyllad för sina känsliga fötter av förbundskapten Söderberg.
Fredde fick aldrig sitt riktiga genombrott i KFF och de valde att gå skilda vägar. Ny klubb blev dåvarande division 1 klubben Östers IF. Ett Öster som precis hade trillat ner från Superettan. Klubben skulle satsa och Fredde blev lovad en viktig roll i laget. Första året gjorde han en del mål och var en stark bidragande orsak till att man kom på en andraplats i tabellen och fick kvala mot Jönköping södra för att ta klivet upp i Superettan. Man förlorade dock och fick spela kvar i division 1.
I samma veva flyttade jag ner till Malmö för att plugga och spela fotboll på en lite högre nivå. Premiärmatchen i division 1 södra var mot Fredde P och hans Öster på Värendsvallen. Nästan 3000 personer på läktaren vilket var mäktigt för mig. Jag kom ju från lilla Lindsdal och var van att spela för de närmast sörjande. Jag startade på innermittfältet tillsammans med rutinerade Erol Bekir (meriter från klubbar som Malmö FF, Young Boys, Reggiana, FC Thun, Lugano, Manheim). Jag kände mig stark och gjorde en av mina absolut bästa matcher den säsongen. Jag tyckte att jag hade ett övertag på min vän och rival på Östers innermittfält under matchen. Matchen slutade 1-1 efter ett vackert frisparksmål av Erol Bekir och ett klassmål av Freddy Borg (idag i Hansa Rostock) där han dunkade upp den i krysset från säkert 35 meter.
Fredde och jag snackade efter matchen och han sa att jag vann matchen i matchen som vi hade på poäng. I tidningen dagen efter sa vår assisterade tränare, Robert Prytz (56 landskampar för Sverige), att jag hade varit helt suverän, jobbat som en galärslav (?) och sprang säkert upp emot två mil under matchen. Stort att få höra detta.
Fredde och hans Öster tog klivet upp till Superettan den säsongen. Fredde var kapten det året. Han hade förkastat ett kontraktsförslag under sommaren och efter säsongen blev han inte erbjuden något nytt. Fredde själv har sagt att det va några av kostymnissarna i Värendsvallens katakomber som hade något emot honom. Fredde flyttade hem till Kalmar och valde Liffen.
Jag är glad över att Fredde valde att fortsätta med fotbollen och i Lindsdals IF, jag ser fram emot att spela tillsammans imorgon i den heta derbyfighten mot Oskarhsmans AIK. En sådan rutinerad spelare är bra att ha i ett lag som börjat serien lite knackigt.
/ Johan Israelsson
