Varning för skuldfälla för skattebetalare

Överskottsmålet – att staten ska gå plus med en tredjedels procent under en konjunkturcykel – kom till av en anledning. Under 90-talskrisen dubblerades nästan statsskulden från 38 till 70 procent av BNP. Barnfamiljer fick lämna sina hem och statsfinanserna var lamslagna. Det behövdes en sanering. Sakta men säkert kunde statsskulden amorteras av. Samtliga regeringar sedan dess har värnat om målet.

Fram tills nu.

Sex av åtta partier, inklusive flera tunga organisationer som Svenskt Näringsliv och LO, vill avskaffa målet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet var emot. Inte för att de värnar sunda statsfinanser. Tvärt om. De ser hellre ett underskottsmål, det vill säga en ökande skuld under en tid.

Infrastrukturen har en enorm underhållsskuld, försvaret behöver rustas och alla små bäckar som tillsammans blivit en syndaflod av skenande kostnader behöver resurser. Dessutom vill allt fler att staten eldar på ekonomin under rådande lågkonjunktur. Som vanligt är behoven är oändliga och budgeten begränsad.

Men dagens överskottsmål är i praktiken redan ett balansmål. I Skattebetalarnas förenings remissyttrande påpekas det att det finansiella sparandet varit praktiskt taget noll de senaste 15 åren. Mellan 2007 och 2018 skulle sparandet uppgå till i snitt en procent – det blev bara 0,3 procent.

Att sänka ribban ytterligare riskerar att staten konsekvent går back. För det är väldigt lätt att som nu vilja öka underskotten i lågkonjunktur. Det krävs en helt annan disciplin för att skära i välfärden i högkonjunktur, särskilt om ett val nalkas. Sådan är den politiska logiken, och det ska mycket till för att våra folkvalda ska offra egen vinning för landets bästa.

Regeringen kan gott inspireras av kommunallagens generationsprincip. Den innebär att generation ska stå för sina egna kostnader. Staten lyder inte under samma regelverk, men det tåls att kommas ihåg att nya lån i dag drabbar framtidens skattebetalare.

I teorin är det enkelt att blåsa på när det går dåligt och hålla igen i goda tider. Men i praktiken finns en betydande tröghet. Först och främst ska det konstateras att vi befinner oss i en lågkonjunktur. Därefter ska politikerna bestämma hur mycket som ska läggas och på vad i höst- eller vårbudgeten. Sist ska satsningen hinna få effekt.

Från ax till limpa tar agerandet i bästa fall månader. I värsta fall tar det år. Risken är att ekonomin hinner bättra sig på egen hand, och att politikerna därför eldar på en högkonjunktur med överhettning och inflation som följd.

Offentlig sektor hade utgifter för drygt 3 000 miljarder kronor 2023. En bättre väg framåt vore att förvalta det vi redan har, i stället för att hälla mer pengar på välfärden när den läcker som ett såll.