Vad vilja Socialdemokraterna om monarkin?
När utkastet till Socialdemokraternas nya partiprogram nu finns ute till allmän beskådan hamnar mycket fokus på de utpräglat dagsaktuella frågorna, som migrations-- och kriminalpolitiken. Interna kritiker går så långt som att kalla det för ”ett försök att bli det femte Tidöpartiet”.
De orden kan man möjligen använda om man stirrar sig blind på enstaka frågor, och visst är det intressant att reflektera över kopplat till den omdebatterade frågan om en framtida lila S/M-koalition. Men på andra punkter märks det att socialdemokratin fortsatt hör hemma inom det rödgröna blocket, snarare än i ett blocköverskridande samarbete med borgerligheten.
Se bara på frågan som statsskicket. Socialdemokraterna vill fortsatt avskaffa monarkin. Det avfärdas ibland lättvindigt som vore det blott symbolpolitik. I någon mån är det så, men det säger också något om ett partis själ och identitet, om dess ideologiska inriktning och dess markkontakt eller förankring i folkdjupen.
I svensk politik går här en skiljelinje mellan de rödgröna, som vill avskaffa monarkin, och de borgerliga, som vill bevara den. Men det finns inget som säger att Socialdemokraterna inte skulle kunna ändra sig. De senaste åren har det på andra håll rört på sig i monarkidebatten.Tidningar har bytt position i statsskicksfrågan; exempelvis övergav liberala Expressen kravet på att avskaffa monarkin 2021.
”Per Albin Hansson menade att det ärligaste vore att inte behålla republikkravet.”
Och profilerade socialdemokrater som tidigare ordföranden för S-kvinnor Nalin Pekgul vill att partiet ska byta hållning – med hänvisning till kungahusets betydelse för att skapa samhörighet även för invandrare i Sverige.
Magdalena Andersson (S) kommenterar det bevarade kravet med att partiet ”kommer att driva frågan med samma kraft och entusiasm som de senaste 100 åren.” Det vill säga inte alls.
Per Albin Hansson menade på sin tid att det ärligaste vore att inte behålla republikkravet i partiprogrammet, och kommenterade ett bevarat krav med att partiet därmed har ”en programpunkt i medvetande om att vi inte ha någon avsikt att göra något för att realisera den.” Det alltså sagt innan 1974 års nya regeringsform.
Tage Erlander höll emot dem i partiet som ville driva på republikkravet, och även om Olof Palme fällde en berömd kommentar om att monarkin med den nya grundlagen skulle kunna avskaffas med ett penndrag var det mest för att lugna partiets republikaner – själv ”avvisade han konsekvent alla krav på republik” som historikern Mikael Svanberg skriver i sitt verk ”Partierna och demokratin under författningsdebatten 1965-1980.”
I grannländerna Norge och Danmark har de socialdemokratiska systerpartierna tagit ställning för monarkin och dess bevarande. Visst borde även Socialdemokraterna kunna ta steget, efter alla dessa år av pseudorepublikanism.
