Två steg bra – fyra steg bättre
Vi reser och förflyttar oss allt mer. En genomsnittlig svensk rör sig många fler mil än hennes farfarsfar för hundra år sedan. Och det finns många goda effekter av detta: man kan söka nytt jobb en bit bort utan att behöva flytta, släkt och vänner kan besökas, och man får nya impulser och erfarenheter.
Den som gör en resa har alltid något att berätta, lyder ett gammalt citat som inte skulle upprepas om det inte var så sant.
Det får man hålla i minnet när politiken börjar fundera på hur vägar och järnvägar ska räcka för framtiden. Sedan länge har man talat om fyrstegsmodellen för infrastruktur där steg ett är åtgärder som minskar behovet av resor och transporter, steg två bättre utnyttjande av befintlig infrastruktur, steg tre ombyggnader och steg fyra helt nya satsningar.
Det ligger mycket i att politiken, oavsett vad de säger, gärna satsar på steg fyra: vem vill inte inviga en ny väg, bro eller järnväg? Och även om alla alltmer insett att vi behöver satsa på underhåll, upprustning, ombyggnad och nybyggnad av vägar och järnvägar så kommer resurserna inte att vara outtömliga.
”Det får inte bli att barnbarnet ska känna tågskam för att det vill hälsa på mormor”
Därför är det klokt att regeringen i veckan la ett uppdrag till Trafikverket att utreda hur statliga medfinansiering skulle kunna användas för samhällsekonomiskt lönsamma och kostnadseffektiva insatser enligt steg 1 och 2. Tyngdpunkten handlar om steg 2, där säkert mycket kan göras, till exempel flexibel trafikövervakning och trafikstyrning.
Ibland kommer emellertid andra mål i vägen. Ta de politiskt införda gränskontrollerna vid Öresund, dessa gör bland annat att färre tåg kan köras över Öresundsbron. Frågan är hur gärna man vill ha kontrollerna. Annars är avskaffandet en typisk steg 2-åtgärd som inte kostar pengar alls.
Det blir då ännu tydligare när det gäller steg 1-åtgärder. Och självfallet ska man inte resa i onödan. Det är till exempel en stor lättnad för alla utanför Stockholm att digitala sammanträden och bättre disciplin i att samla flera möten – en utveckling som påbörjats redan före pandemin men blivit än tydligare därefter – gör att man slipper ta hela arbetsdagar för att resa till och från huvudstaden.
Men vad som är onödigt är inte självklart. Inte minst gäller det sociala kontakter och resor för kultur, rekreation och nöjen.
Det har talats om så kallad flygskam, vilket också den är onödig även om man gott kan kan tänka efter lite. Det får inte bli att barnbarnet ska känna tågskam för att det vill hälsa på mormor. Man får släppa klimatvargen på någon annan.
Undviker man en naiv mobilitetskritik och utformar politiken enligt sunt förnuft så har steg 1- och steg 2-åtgärder sin plats. Men det är tydligt att Sverige behöver steppa upp steg 3 och steg 4 också de närmaste decennierna. Det kan och skall göras utan att tumma på klimatmålen.
Tvår steg är bra – fyra steg är bättre.
