Sverige är en rättsstat
Även om rättvisan sägs vara ett lotteri var beslutet det väntade. Sedan Wikileaksgrundaren Assange häktades har hans vänner – däribland vänsterikoner som Michael Moore, Ken Loach och Noam Chomsky – ägnat åtskilliga timmar åt att sprida bilden av Sverige som en slags juridisk bananmonarki. Domstolarna sägs vara politiserade. Rättsäkerheten är minimal. Så formas en verklighetsfrämmande bild av svenska domstolar utomlands. Även om konspirationsteorier inte lär gå hem i Sverige – som att regeringen agerat på CIA:s uppdrag – kan propagandan också skada allmänhetens förtroendet för svenska domstolar.
På en enda punkt i sammanhanget finns det fog för kritik mot rättstaten Sverige. Häktningstiderna är för långa. Europarådet, Amnesty och FN-organ har vid flera tillfällen uppmärksammat långa häktningstider i kombination med att restriktioner ter sig allt vanligare. Det är dags att de rättsvårdande myndigheterna agerar. I grunden är det en fråga om mänskliga rättigheter. Det måste finnas mycket starka skäl för att låsa in en person som inte är dömd en längre period. Dessutom skulle tydligare regler fungera som en blåslampa på polis och åklagare att verkligen slutföra förundersökningar och väcka åtal.
Men att Assange varit häktad under osedvanligt lång tid beror inte på slöa svenska konstaplar eller någon lat åklagare. Han har hållit sig undan rättvisan genom att söka sin tillflykt på Ecuadors representation i London. När advokaterna talar om en ”ingripande” behandling och ”husarrest” bortser de medvetet från att den misstänkte håller sig undan frivilligt och valt att bo på en ambassad.
En särbehandling av Julian Assange hade skadat förtroendet för det svenska rättsväsendet. Om Assanges krav på att bli förhörd i London av svensk åklagare skulle tillmötesgås skulle det svenska rättsväsendet skapa en praxis med oklara följder. Rimligen skulle det i en allt mer gränslös värld bli svårare att agera mot brottslingar som håller sig undan rättvisan. En svensk åklagare kan inte på brittisk mark exempelvis topsa Assange eller vidta andra tvångsmedel. Att en misstänkt och häktad person formulerar villkoren för rättsväsendets arbete förefaller dessutom stötande. Hur kränkt han än upplever sig vara.
Det är också svårt att ta Assanges rädsla för att bli utlämnad till USA från Sverige på fullaste allvar. Det är kritiken från Wikileaks mot USA som fått internationella vänsterintellektuella att utan någon som helt grund kritisera det svenska rättsväsendet och till 100 procent ställa sig bakom en häktad misstänkt sexförbrytare. USA-hatet väger tyngre än kampen mot sexbrott och kvinnosyn för dem, till skillnad från den svenska vänstern.
Någon begäran om utlämning finns för övrigt inte från USA. Villkoren för en sådan är högt ställda vad misstankegrad och straffskalor beträffar. Om en begäran skulle formuleras har den svenska Högsta domstolen veto mot en eventuell utlämning. Även om domarna i HD skulle acceptera framställan kan regeringen som då får sista ordet avslå den.
Till saken hör att den europeiska arresteringsorden ger Storbritannien vetorätt om nu Sverige skulle vilja sätta Assange på planet till USA. Den europeiska arresteringsordern är alltså inte så rättsosäker som belackarna hävdar. Tvärtom finns där rättsäkerhetsgarantier, om än uppenbarligen okända för fler än Assange.
Det är dags att sätta fokus på skuld och sakfrågan. Och uppmärksamma brottsoffrens situation. Som frågan nu behandlas är det som om den häktade är den oskyldige. Och den kränkte.
Martin Tunström
