Statens arm är längre än kommunens
När utredaren Mats Svegfors utvärderat hur staten i dag delar ut kulturanslag till regionerna som sedan fördelar pengarna till länsteatrar, orkestrar och konstgallerior landar han i att också kommunerna måste involveras i det som numera kallas kultursamverkansmodellen.
Det är en klok tanke.
Framför allt de större kommunerna får idag en underordnad ställning till regionerna i fråga. De kan själva inte fördela de statliga pengarna, trots att som Svegfors förklarar att kommunerna är basen i samhällsorganisationen.
Mellan raderna anas också förhoppningen att om kommunerna involveras i samverkansmodellen med staten och regionerna så stimuleras de också att öka anslagen. En tanke med portföljmodellen som den först kallades (innan den bytte namn till koffertmodellen) var just att samverkan i sig mellan stat och region skulle trycka upp regionernas kulturbudgetar.
För att säkerställa att anslagen inte politiseras föreslås också att den konstnärliga friheten inom modellen skyddas i lag. Det blir också en signal om att betona den konstnärliga friheten också inom kommunernas övriga kulturella verksamhet även om den rent formellt inte omfattas av samma lagreglering.
Frågan har aktualiserats av att Sverigedemokraterna på kommunnivå har visat att den begränsade offentliga makten inte är något ideal för partiet. Kulturen är för denna politiska kraft ingen självständig sfär utan ett politiskt område som alla andra att styra och ställa i. Under rödgröna regeringsår styrdes samtidigt kulturskapare av statliga myndigheter och institutioner mot att prioritera normkreativitet och maktanalys. ”Armlängds avstånd” blev en chimär. Här finns ett verkligt utrymme för att forma en borgerlig kulturpolitik för konstens frihet.
Borgerligt akademiske Mats Svegfors själv talade öppet tidigare om att en kommunerna skulle kunna tillsätta en konstnärlig ledare med ett särskilt skydd i lag. Något sådant förslag finns dock inte i utredningen. Bra, eftersom risken är att tjänsten skulle kunna politiseras. Man ser framför sig hur kommuner med starka V och MP-politiker ser chansen att utse ledare som betonar normkreativitet och genusteori utan att det finns möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande från väljarna i val.
Utredningen landar istället på en mjukare modell där kommunen och regionen ska dokumentera hur den konstnärliga friheten respekteras. Det är en lösning som balanserar kommunernas självstyre med konstens krav på frihet och som lär leda till att också andra beslut som inte rör statliga anslag dokumenteras.
Kommunerna är ju också en annan organisation än staten. Tanken är att kommunen är ungefär som en förening som styrs av sina medlemmar genom valda ombud i bland annat en kulturnämnd. Det finns inga självständiga myndigheter och därför kan principen om ”armlängds avstånd” inte få exakt samma innebörd som i den statliga kulturpolitiken.
Lagförslaget ses som en alltför svagt skydd av kritiker till denna ”kommunalisering”. Men det paradoxala är att Svegfors lösning ger den konstnärliga friheten ett stöd i lag i kommunal verksamhet som saknar direkt motsvarighet i den statliga.
”Men det paradoxala är att Svegfors lösning ger den konstnärliga friheten ett stöd i lag i kommunal verksamhet som saknar direkt motsvarighet i den statliga.”
Principen om armlängds avstånd mellan politik och myndighet gäller visserligen all statlig verksamhet. Ministerstyre är som bekant inte tillåtet. Men den hittillsvarande kritiken om att den konstnärliga friheten inte respekterats träffar främst myndigheter och institutioner under regeringen, enligt en tung rapport från Myndigheten från kulturanalys. Rimligen borde Filminstitutet och Statens kulturråd också redogöra för hur principen om konstnärliga friheten sätts i främsta rummet i anslagsfördelningen. Något uppdrag att se över den långa statliga armen fick dock aldrig Mats Svegfors av den tidigare rödgröna regeringen.
