Sjönationen Sverige står inför en utmaning
Vad vore Sverige utan sjöfarten? Den löper som en röd tråd genom landets hela historia. Men när man betänker flera orosmoln på horisonten som återkommande uppmärksammats infinner sig snart frågan i vilken mån Sverige kommer kunna förbli en utpräglad sjönation i framtiden. Runt om i landet har hamnareal byggts bort, så även i Kalmar. Fartyg slutar segla under svensk flagg, och bristen på sjöbefäl och sjöingenjörer kvarstår.
Yrket som sjöman bär på en lång och stolt tradition. Det vore olyckligt om den skulle utslockna i våra dagar. I ett uttalande i Sveriges Radio förra veckan förklarade den programansvarige för sjöingenjörsprogrammet vid Linnéuniversitetet, Tobias Hedin, att antalet aktiva sjöbefäl tunnas ut. Det är som ett ljus som brinner i två ändar – kommande stora pensionsavgångar kombinerat med krympande kullar av nyrekryteringar. Runt 2 000 personer behöver rekryteras till den svenska sjöfarten de närmsta åren, och bara till sjökaptensprogrammet behöver 200 studenter om året rekryteras för att täcka framtida behov.
Ligthhouse – en svensk samverkansplattform för sjöfartsforskning, i vilken bland annat Linnéuniversitetet ingår – släppte i augusti en rapport som sätter fingret på ett antal av de försvårande omständigheterna på området.
Ökande automatisering har gjort arbetet både mer monotont och mer ensamt. I ett yrke där man tillbringa längre perioder ute till sjöss kan det förståeligt nog leda till tristess och isolering. Om sjömannen förr hade rykte om sig som äventyrligt lagd kan det alltså i framtiden kanske snarare bli solitärerna som söker sig till sjöfarten.
”Språkliga och kulturella barriärer försvårar samarbetet.”
Men rapporten identifierar fler förändringar som skapar utmaningar. Vad rapporten kallar för ”multikulturella besättningar” har blivit vanligare, vilket leder till både språkliga och kulturella barriärer som försvårar samarbetet och ytterligare bidrar till känslan av social isolering. Samtidigt har det betungande pappersarbetet ökat på grund av striktare säkerhetsrestriktioner, arbetsdagarna har blivit längre, och risken på sina håll att utsättas för pirater lägger ytterligare sten på börda.
Lägg därtill att livet på land har förändrats jämfört med förr. Majoriteten av sjömän är fortfarande män, och förväntningarna på dem – och viljan hos dem själva – att vara mer närvarande i familjelivet har ökat markant. Att kasta loss och försvinna en längre period har blivit svårare att försonas med.
Livet som sjöman har förvisso alltid varit något av en livsstil, och inte bara ett yrke, men förändringarna i det moderna samhället tycks ha förstärkt detta.
Om den svenska handelsflottan ska bevaras med svenskt manskap ska man inte föreställa sig att det bara är en fråga om att lyckas höja rekryteringen till utbildningarna, även om det är ett viktigt steg. Arbetsvillkoren behöver vara tillräckligt goda för att personalen ska vilja stanna, om det så gäller möjligheten till familjeliv eller de praktiska villkoren ute på sjön. Ingen sjöman är en robot.
