Sanna Marins statskonst visar vägen för Sverige
I det nordiska samarbetet har Sverige alldeles för ofta uppfattats som en småstöddig storebror, som förnämt pekar med hela handen och berättar vad de skandinaviska syskonen ska göra.
Nu är det Finland som agerar som ett storasyskon ska göra. Inte med pekpinnar eller överlägsenhet utan med omsorg och med ansvar för sin historiska tvilling. Finlands statsminister Sanna Marin åker till Stockholm för att underlätta de svenska socialdemokraternas interna förankringsprocess i Natofrågan.
Parentetiskt kan nämnas att Marins besök först var planerad på Skärtorsdagen. I landet i öster med två statskyrkor hedras emellertid den Stilla veckans innebörd och besöket flyttades därför till onsdagen.
För Finland är saken i praktiken klar. Den utredning som presenterades understryker i beskrivande ordalag de mycket stora fördelarna för landet som Natomedlem. ”Det finska försvarets avskräckande effekt kommer att vara betydligt större än för närvarande, eftersom den backas upp av alliansens samlade kapaciteter”.
Till bilden hör att statsminister Sanna Marin inte backar för att i Stockholm sida vid sida med den svenska statsministern inte drar sig för att betona de skäl för Natoanslutning som gör ont för den socialdemokratiska partivänstern. Regeringschefen underströk avskräckningen och kärnvapenländernas skyddande paraply. Det är tydlighet om Natomedlemskapets fördelar, men också om de stora nackdelarna som gäller om landet väljer att stå utanför.
Lägg därtill att redogörelsen konstaterar att ett medlemskap inte skulle förpliktiga Finland- eller Sverige- att ta emot kärnvapen eller permanenta baser eller trupper på territorier. Det är viktiga om än inte nya fakta. Att amerikanska närvaro är en förutsättning för säkerhet i Sverige står dock redan klart. Bombplanen som flög över Småland i vintras skulle noteras av Moskva. De cirklade inte över Högsby för nöjes skull utan för att manifestera de militära banden mellan USA och Sverige.
Man får också beundra Sanna Marins och de finska politikernas tålamod med Sverige. Tidigare statsminister Stefan Löfvens ord om ”fria ytor” mellan Ryssland och Nato gick inte hem i Finland. Avfärdandet av finska planer på Natomedlemskap som hypotetiskt med Magdalena Anderssons ord måste ha upplevts som syskonsvek.
”Så uppvisas förståelse, så personifieras statskonst. Finland fattar ett eget beslut för att stärka suveränitet, men ser också till broderlandets bästa.”
Så manifesteras ledarskap, så förkroppsligas statskonst. Finland fattar ett eget beslut för att stärka nationell suveränitet, men ser också till broderlandets bästa.
Statsminister Magdalena Andersson väljer en annan modell för förankringsprocessen. Partisekreterare Tobias Baudin får i uppgift att leda en ”medlemsdialog” samtidigt som han inte själv i SVT berättar hur han ser på Nato.
Än så länge säger inte statsministern själv annat än att förutsättningarna ändrades den 24 februari med Rysslands invasion av Ukraina. Där frestas man att invända att realiteterna var desamma före invasionen. Några säkerhetsgarantier från Nato gentemot icke-medlemmen Sverige förelåg varken före eller efter det ödesdigra dygnet.
En tvärvändning är naturligtvis välkommen. Magdalena Andersson är väl medveten om det starka interna stöd hon just nu åtnjuter inför höstens val. Partiledningar följer inte bara folkviljan utan formar den också. Lojala väljare följer med när policy ändras.
Men om allianslöshet outtalat förklaras vara fel sägs inte varför fördelarna med Nato överväger. Det får istället av utrikesministern tidigare förtalade försvarstwittrare, moderata ledarsidor och den finländska statsministern göra.
