Rätt Pe(h)rson för Liberalerna
Med Johan Pehrson vid rodret går opinionssiffrorna upp för Liberalerna och ingen tror längre att partiet ska åka ur riksdagen.
I sak har Pehrson under sin korta tid på partiledarposten inte lagt om politiken. Men efter skiftet på ordförandeposten är gamla konflikter lagda på is eller snarare bortglömda. Frågor och fokus handlar om policy, inte om inställningen till ett M-lett regeringsalternativ.
Lanseringen av en satsning på speciallärare som presenterades av partiledaren i Almedalen rimmar också väl med partiets dna. Istället för att endast diskutera friskolor, vinst och driftsformer ger sig Pehrson in i en skolfråga som elever och föräldrar känner igen i vardagen.
Det gäller elever som inte får tillräcklig hjälp. Det handlar om smågrupperna som ställts in. Och det handlar också om att andra elevers lärandeprocesser försämras när utåtagerande elever stör. Att hjälpa elever med olika diagnoser är en vinst för alla.
”Liberalernas skolpolitik är framgångsrik när den förenas med liberala värden såsom lika möjligheter, social rörlighet och klassresa.”
Liberalernas skolpolitik är framgångsrik när den förenas med liberala värden såsom lika möjligheter, social rörlighet och klassresa. Det är när politiska utspel knyts till ett partis ”själ” som de brukar få väljarstöd.
Det individualistiska perspektivet kan vara ett problem. Enskildas klassresor legitimerar inte orättvisor. Johan Pehrsons oblyga tal om satsningar på ”medelklassen” vittnar också om att Liberalernas självbild såsom varandes ett idéparti kan ifrågasättas. Ett klassparti är något annat än ett Folkparti.
Speciallärare riktas dock framför allt till svaga elever som av olika anledningar har svårt i skolan. Det är en gripbar och populär socialliberalism. Lägg därtill att den upprättar lärarrollen. Det är lärare inte annan personal som elever med särskilda behov ofta behöver.
En speciallärarsatsning må inte skapa någon konflikt. I ett M-lett regeringsalternativ lär det få acceptans. Ja, Ulf Kristersson tycks dessutom helt ha överlämnat skolpolitiken som sakpolitiskt område till Johan Pehrson. Det är ett förslag som ingen lär kritisera, utom möjligen då med rätta av den som noterar att den kommunala skolan styrs ännu hårdare av staten. Och kommunerna får väl antagligen söka ett riktat statsbidrag igen., något som kräver administration och krångel.
Men konflikt är inte alltid ett självändamål. Förslaget visar att det finns en liberal skolpolitik som är större än friskolor och valfrihet. Det finns engagemang också för de elever som inte hänger med i algebran eller i kemins laborationer, som är eller riskerar att bli hemmasittare. Och knyts detta till en liberal berättelse om rättvisa möjligheter ser Liberalernas valrörelse ut att bli lika ljus som en Almedalssommardag.
