Rädda fristäderna

Frågan ställs sedan förvaltningsrätten i Falun för någon vecka sedan underkände Gävle kommuns fristadsambitioner för författare – beslutet hade enligt rätten en utrikespolitisk dimension som är oförenlig med kommunallagen.

Gävlemoderater som överklagat har kritiserats hårt i medier och av Svenska Pen-klubben. Samtidigt är det som att skjuta på budbäraren. Hela idén med att en kommun tar ansvar för en förföljd författare handlar ju ytterst om att bland annat försvara yttrandefrihet och rättsäkerhet. I det ligger rätten att överklaga beslut till en domstol. I en rättsstat ska makten som bekant utövas under lagarna.

Moderata politiker i Gävle vände sig möjligen aktivt mot systemet, men av landets 290 kommuner är det bara ett fåtal som valt att ansluta sig. På Smålandskartan sticker alliansstyrda Växjö och Jönköping ut som fristäder medan S-styrda Kalmar är en vit fläck på kartan. Någon enkel vänster-högerdimension i synen på fristadssystemet är således svår att finna.

Det dröjde inte länge efter det att domens offentliggjorts förrän det restes krav på en lagändring. Nu väntar visserligen prövning i högre instanser, men frågan om kommunernas utrikespolitiska engagemang kan ändå behöva tydlig­göras.

Förvaltningsrätten vände sig framför allt mot att ett ”angivet syfte med fristadssystemet är att ge en signal till förtryckande stater om att det finns alternativ till tystnad”. Det anses strida mot kommunallagens förbud mot att agera på områden som ”ankommer någon annan”. Det vill säga staten.

Mot kommunal utrikespolitik finns det starka skäl att protestera. Och det finns en utveckling mot att statens exklusiva tillträde till utrikespolitikens domäner luckrats upp. Större städer och regioner blir själva aktörer med egna agendor kring Östersjön eller Öresund.

Samma förvaltningsrätt i Falun underkände i mars Gävle kommuns beslut att gå med i nätverket Mayors for peace med motiveringen att kärnvapenfrågan är en utrikespolitisk angelägenhet för staten. Där påvisas bristen med dagens kommunalrätt. Gävle stoppas, men Stockholm, Göteborg och Umeå med flera är redan med. Där överklagade ingen.

Vänortssamarbeten kan också politiseras. Förra året höjdes det röster för att Kalmar kommun skulle avbryta vänortssamarbetet med ryska Kaliningrad på grund av landets bristande respekt för hbt-personers rättigheter. Den typen av beslut som rör utrikesrelationer bör fattas av regeringen, inte av kommunstyrelser. I annat fall ges motstridiga besked som kan misstolkas. Staten uppfattas tala med olika tungor.

Men fristadssystemet syftar till att värna författares konstnärliga frihet, inte att underminera statens utrikespolitiska auktoritet. Med tanke på att fristadssystemet dessutom haft stöd från regering och Statens kulturråd ter sig varken landets politiska ledning eller dess myndigheter försvagade av författarnärvaron.

Bakgrunden förtjänar att nämnas: Fristadssystemet växte fram i Europa i kölvattnet av fatwan 1989 mot författarens till Satansverserna, Salman Rushdie. Det vore illa om svenska kommuner inte kan vara lika ansvarstagande och gästvänliga som Amsterdam, Bryssel, Frankfurt och Paris för att bara nämna några av de många europeiska fristäderna. Och det är absurt om svenska kommuner får etablera samarbeten med Kina och Vietnam men inte får finansiera uppehället för en förföljd författare från Iran.

Martin Tunström