Rädda dagmammorna
Utanförskapet är en av vår tids stora samhällsutmaningar, nära förbunden med andra frågor som tidigare migrationspolitiska misslyckanden, otillräcklig integration, och eskalerande gängvåld. Denna komplexa väv av sammanhängande problem går inte att lösa på något enkelt sätt, utan kräver en uppsjö av åtgärder.
Några förslag på sådana lämnas på DN Debatt av regeringens samordnare mot utanförskap, Liberalernas tidigare partisekreterare Gulan Avci. Flera av förslagen är för all del tänkvärda och förtjänar att övervägas.
Som att införa krav på att förskolans personal ska ha kunskaper i både svenska språket och om hederskultur. Det är tänkbara åtgärder för att upptäcka om ett barn lider av hedersförtryck, och för att främja den viktiga språkutvecklingen hos de förskolebarn som inte har svenska som modersmål. Eller att lätta på sekretessen mellan bvc, socialtjänst, förskola och skola för att lättare kunna hantera situationer med barn som far illa.
Men listan med förslag lider också av den i Sverige vanliga svagheten att politiker gärna tar till storsläggan för att signalera handlingskraft, även när det egentligen är opåkallat. Breda, ingripande åtgärder föreslås ibland alltför lättsinnigt som svar på vad som i själva verket är specifika problem koncentrerade till särskilda kontexter.
Ta till exempel förslaget om att införa obligatorisk förskoleklass från fem års ålder. Argumentet är att ”alla barn ska ha rätt att lära sig svenska tidigt”. Som om inte majoriteten av alla barn i Sverige får lära sig svenska i hemmet. Här vill man alltså utsätta alla familjer för ett tvång, när problemet egentligen är att vissa av barnen med invandrarbakgrund får en otillräcklig språkutveckling i svenska. Tala om att skjuta mygg med kanon.
”En inskränkning av både det kommunala självstyret och familjers självbestämmande.”
Anmärkningsvärd är också den drastiska åtgärden att förbjuda dagmammor, det som i nyare terminologi kommit att kallas för pedagogisk omsorg eller familjedaghem. En inskränkning av både det kommunala självstyret och familjers självbestämmande.
Utan att egentligen argumentera för saken eller presentera några underlägg menar samordnaren att den pedagogiska omsorgen ”riskerar att låsa in barn i utanförskap.” Det som förmodligen avses är risken att ett barn med invandrarbakgrund inte lär sig svenska om de går hos en dagmamma som inte kan svenska språket. Men det är i sådana fall återigen ett specifikt problem som behöver åtgärdas, snarare än att avskaffa hela verksamhetsformen.
Tankegången andas misstro mot en god verksamhet som har spelat en viktig roll i Sverige under lång tid. Så lättvindigt bör man inte offra valfriheten i integrationspolitikens namn.
Antalet familjer som tar vara på möjligheten att använda sig av familjedaghem har minskat under årens lopp. En direkt följd av politikens medvetna styrning. Att kväsa den verksamhet som fortfarande finns kvar – det berör runt 10 000 barn numera – vore olyckligt. Låt familjerna ha kvar denna valmöjlighet. Det är måhända inte en lösning som passar alla familjer, men det gör inte heller förskolan. Men för vissa familjer är dagbarnvårdarna precis vad som behövs.
För några år sedan föreslog den rödgröna regeringens miljöpartistiska utredare Linda Eskilsson ett etableringsstopp för familjedaghem. Dåvarande utbildningsminister Anna Ekström (S) insåg att det vore att gå för långt. En borgerlig regering med partier som ser sig själva som valfrihetens och familjernas vänner borde inte visa sig sämre.
