Östersjöförhandling utan svensk fiskelycka

Att fiskebestånden är påverkade av utländska fartygs rovfiske märks inte minst i butikshyllorna. Surströmmingen är svårare att hitta. Och sportfiskaren får allt mer sällan någon gädda på draget i Bottenviken. Den populära siken blir också allt ovanligare. Och torskarna blir inte bara färre utan också mindre.

Det råder dock ska det sägas olika meningar – också i forskarvärlden – om hur stora kvoter som fiskebestånden tål i Östersjön. EU-ministrarnas beslut vilar ytterst på underlag från bland annat Internationella Havsforskningsrådet (ICES). Det är en mer än hundraårig mellanstatlig organisation, initierad av Sverige, som har sitt sekretariat i Köpenhamn. Rådet är precis som det låter en vetenskaplig organisation med forskare från 20 länder som bidrar med underlag vad gäller bland annat förvaltning och fiskekvoter till EU när det gäller Östersjön och Nordatlanten. Det är alltså på grundval av information från rådet – ifrågasatta av andra forskare – som kvoterna justerats upp rejält.

Värt att notera är att Sverige och Finland som vanligen är så eniga och med fiskeministrar med samma politiska färg inte framstod som några rikshalvor utan drog åt var sitt håll i förhandlingarna. Kvoterna kan således inte bara skyllas på regeringar i Kontinentaleuropa, i huvudstäder långt från Östersjön. Sverige framstod med den restriktiva linjen som isolerat i ministerrådet i frågan. Mot den bakgrunden hade en större framgång i termer av fiskelycka varit något av ett mirakel.

Kritiken mot landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) förefaller därför rejält missriktad och till och med populistisk. Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Lövin hårda ord mot beslutet riktar sig regeringen – trots att den arbetat för mindre kvoter. Och trots att kvoterna i innanhavet bestäms av EU gemensamt och inte av den svenska regeringen ensamt.

Regeringens EU-linje i varje förhandling föredras för övrigt i riksdagens EU-nämnd. Av det offentliga protokollet från mötet den 14 oktober framgår det tydligt att ambitionen var att arbeta för minskade kvoter och för en verka för ”en mer försiktig ansats än den övergripande inriktningen i kommissionens förslag”.

Möjligen är det mot bakgrund av denna förankringsprocess i riksdagen som det är en EU-parlamentariker och inte en riksdagsledamot från MP som får uppdraget att försöka blåsa upp berättelsen om en regering som är ointresserad av miljö och klimat. Men som så ofta i svensk politik verkar det vara viktigare att skapa konflikt med en politisk motståndare än att kritisera dem som de facto står bakom det beslut som påverkar Östersjön.