Olämpligt, inte olagligt
Förenta Nationernas råd för mänskliga rättigheter ställde sig alltså under onsdagen till slut bakom den av Pakistan lanserade resolutionen som fördömer vad rådet kallar för vanhelgande av den heliga koranen, ett initiativ som föranletts av bland annat koranbränningar i Sverige.
Resolutionen stannar dock inte vid fördömande, utan uppmanar också stater att se över sina lagar för att förbjuda dylika handlingar som uttryck för religiöst hat.
Det är anmärkningsvärt att FN-rådet tar på sig rollen att definiera vad som är heligt. En uppgift som lämpar sig bättre för troende individer och deras samfund snarare än stater och deras samarbetsorgan. Och det är inte så lite hycklande att flera av de stater i rådet som röstade för resolutionen samtidigt är ökända för sina brister i fråga om just mänskliga rättigheter.
Att anhängare av en eller annan religion tar illa vid sig när någon vanhelgar deras tro, tempel eller heliga skrifter är fullt förståeligt. Det har Sverige fått erfara även tidigare. Exempelvis har fotografen Elisabeth Ohlson Wallin återkommande rört upp kristnas känslor med provokativa verk, som ”Halleluja 2005” där en kyrka framställs med bland annat svart altare och heilande gudstjänstfirare.
Det finns i och för sig exempel på demokratiska rättsstater som har någon form av lag om trosfrid, likt Sverige en gång hade. Och många svenskar skulle nog hålla med om att offentligt uppeldande av en helig skrift – om det så är en bibel eller koran – är inte bara onödigt utan rent ut sagt ett barbariskt tilltag.
”Vad mer skulle tids nog komma att betraktas som förargelseväckande beteende – skämt om det heliga?”
När diskussionen ändå handlar om religion kan det vara värt att lyssna till den inflytelserike medeltida teologen Thomas av Aquino, som menade att synder inte ska vara olagliga såvida de inte skadar en person eller dess egendom, som mord eller stöld.
Aquinas själv frångick förvisso denna princip just i fråga om hädelse, men poängen som sådan är ändå tänkvärd – om något inte skadar en annan människa eller andras egendom, är det då verkligen rimligt att förbjuda det?
Saken är förstås mer komplicerad än att det kan lösas med en sådan simpel tumregel. Men att inskränka yttrandefriheten, vilket FN-resolutionen uppmuntrar till, är hursomhelst ingen liten sak. Argumenten att koranbränningar per automatik skulle vara uttryck för rasism eller uppviglande hat mot en religiös grupp är slarviga. Att såväl USA som EU-länderna har motsatt sig denna resolution handlar om att värna yttrandefriheten.
Det har i och för sig diskuteras om huruvida koranbränningar kan vara att betrakta som förargelseväckande beteende. Men det finns en uppenbar risk att en sådan tolkning skulle kunna få svåröverskådliga konsekvenser. Vad mer skulle tids nog komma att betraktas som förargelseväckande beteende – skämt om det heliga?
Att något är olämpligt är inte skäl nog för att det också ska vara olagligt.
