Nödlån bra början

Arabförbundet gör nästan inget alls för att stoppa inbördeskriget i Syrien.

Eurosamarbetet kommer att spricka, varnar pessimisterna. EU löses upp, tillägger andra. En ekonomisk depression kommer att sprida sig från Europa till hela världen, lyder en inte helt orealistisk prognos.

Men dem krishantering som vi nu ser inom EU kan lika gärna vara början på något nytt. EU har svarat på eurozonens problem med att inrätta räddningsfonden EFSF som senare ska ersättas av den permanenta fonden ESM. Det ofattbart gigantiska stödet till Spanien är både självförsvar och solidaritet. De övriga EU-länderna skulle förlora ännu mer pengar om de spanska bankerna kollapsar och Spanien sar ihop och drar med sig Italien, Portugal, Irland...

Men EU har än en gång visat styrkan i sin grundläggande idé. Den tog sig först uttryck som fredsprojekt. Arvfienderna Frankrike och Tyskland blev handelspartners och Europasamarbetets gemensamma motor. EU har inte utan problem vidgats till att omfatta en brokig skara länder, som inte ens har kolet och stålet gemensamt. Man kan fråga sig vad som skulle ha hänt med Östeuropa efter Berlinmurens fall, om inte EU hade erbjudit gemenskap, dessbättre på stränga villkor. Inte minst de tre baltiska länderna och Polen har demokratiserats, moderniserats och civiliserats i imponerande fart. EU vaknade sent, när inbördeskrigen på Balkan började i det forna Jugoslavien. Men den politiska viljan att gripa in fanns. De nya staterna omfattades av Europatanken.

EU brandkårsutryckning till Spanien borde bli en tankeställare till grekerna, som går till val om någon vecka. Valet är i mångt och mycket en folkomröstning om EU och euron. Fler greker borde inse att man inte bör vara alltför kinkig i valet av brandkår, särskilt om det inte finns någon annan att ringa till.

EU är en paradox. Många medlemsländer skulle helst av allt vilja stå utanför. Många andra länder drömmer att helst av allt få komma in i gemenskapen.

Kontrasten är stark mot arabvärldens samarbete inom Arabförbundet. Det pågår nu ett inbördeskrig i Syrien. Terrorn och mördandet bör inte kallas för något annat. Grannländerna låter det pågå, håller möten och konstaterar att Kofi Annan och FN-inspektörerna inte kan åstadkomma vapenvila eller fred. Stormakter bevakar sina intressen i det fördolda.

EU lyckas inte heller påverka regimen Bashar al-Assad. Den europeiska gemenskapens snabbt växande utrikespolitiska apparat är en jätte ifråga om personal och en dvärg i fråga om inflytande i världen. Men huvudansvaret ligger ändå på Arabförbundet. Gång på gång faller regionen sönder i religiösa fraktioner och klanmotsättningar. I pengar räknat är Mellersta Östern en av världens stormakter. Politiskt, och ska vi också säga moraliskt, tänker arabländerna oftast på den egna nationens intressen.

EU har inte sällan visat sin styrka i kriser. Framsynta idéer har pekat på vägen framåt som lösning. Så sker också nu. Solidariteten kräver mer av harmonisering och gemensamma institutioner. Sverige tvekar i tron att den gamla nationalstaten fortfarande kan hävda sig på egen hand. Finansminister Anders Borgs ständigt upprepade belåtenhet över Sveriges särart är i längden ingen bra Europapolitik. I präktigheten finns en underton av att vi lyckas trots EU och inte tack vare gemenskapen. Lite mer aktivt medlemskap, tack!