Mellan raderna kritiseras den förra regeringen
Det är inte lätt att hitta någon uttalad kritik mot regeringen i Konstitutionsutskottets betänkande (2022/23:KU10) som ledarredaktionen tagit del av innan det gått i tryck. Kombinationen av skickliga utskottssekreterare med kanslihussvenskan i blodet och ledamöternas vilja att uppvisa politisk enighet leder till att kritik och synpunkter får sökas mellan raderna i dokumentet.
Det betänkande som Konstitutionsutskottet årligen lämnar vid juletid får aldrig samma uppmärksamhet som den återkommande behandlingen av ministrar som presenteras under senvåren. Men det förtjänar större spridning än till kretsen av förvaltningsintresserade nördar. Kanske då inte årets granskning om bland annat styrningen av länsstyrelserna eller hanteringen av överklaganden i jaktfrågor m, men det finns en anledning till att de konstitutionella ”vakthundarna” i utskottet i år valt att granska en del av regeringens utredningsarbete.
Den tidigare regeringen kritiserades understundom för att utredningar i högre grad genomfördes av departementets egen personal som präglas av lojalitet inför sina chefer - och regeringen- och i mindre utsträckning av parlamentariskt sammansatta kommittéer. Departementen kan också lättare fatta beslut om att interna utredningar exempelvis inte ska publiceras.
Tunga statsvetare som Göteborgs Johannes Lindvall har liksom SNS demokratiråd varnat för att denna utveckling bidrar till det som i den allmänna debatten kallas polarisering. När partierna hålls utanför expertledda utredningar blir det svårare att nå samförstånd. Politikerna kommer in för sent i processen då det är mer komplicerat att nå en förhandlingslösning.
”Så tydligt är naturligtvis inte det eniga utskottet. Men att något undersöks är i sig ett uttryck för att det finns ett agerande som ifrågasätts.”
Så tydligt är naturligtvis inte det eniga utskottet som fortsätter att sätta juridiskt-konstitutionell granskning främst. Det partipolitiska käbblet är lagt åt sidan, sedan Andreas Norlén och Björn von Sydow lade om arbetet. Överordnas betydelsen av enighet alltid granskning blir dock utskottet en papperstiger. Så är ock inte fallet nu.
Att något undersöks är i sig ett uttryck för att det finns ett agerande som ifrågasätts. När utskottet använder ordet framhåller betyder det att andra lösningar är mindre lämpliga. I flera sidor av beskrivande karaktär förklaras att egna utredningar inom departementet har ett lägre värde ”som rättskälla” och att de saknar utomstående experters medverkan. och när det gäller parlamentariska kommittéers fram hålls- just det- dess funktion som ”forum för kompromisser och samförstånd i politiska frågor”. Hela ställningstagandet avslutas med meningar om fördelar med externa utredningar samtidigt som nackdelar med interna promemorior understryks i försiktiga ordalag. Det är svårt att inte se dokumentet som ett ifrågasättande av den tidigare regeringens styrning av utredningsväsendet. De milda formuleringarna som gör texten journalistiskt närmast ointressant bör förstås i den kontexten.Ska enighet uppnås - och S-märkta ledamöter skriva under - undviks alla värdeladdade ord.
För den tidigare regeringen spelar kritiken nu mindre roll. Den nya har därmed alla förutsättningar att lyssna till riksdagens synpunkter, tillsätta fler självständiga externa utredningar och färre interna i syfte att uppnå högre kvalitet. Och den har också alla möjligheter att i motsats till den förra ge riksdagen större inflytande tidigare i beslutskedjan. Inte bara för att den därmed slipper framtida mild kritik i KU utan för att den därmed kan bidra till breda parlamentariska lösningar och minskad polarisering.
