Medierna gick i kalhyggesfällan

När barkborren spreds i området som sedan tidigare dessutom var skadat av storm bestämde sig Sunne kommun för att genomföra en avverkning av fem hektar mark.

Otack är skogsdebattens lön. För åtgärden har kommunen nu fått det tvivelaktiga nöjet att pekas ut som ansvarig för Sveriges ”fulaste kalhygge” i konkurrens med andra av privatpersoner fotograferade virkesuttag. På onsdagskvällen sändes inslag om pseudonyheten i såväl Sveriges Television som TV4. I omröstningen hade för övrigt bara 3 147 röstat. Intresset var måttligt.

Lokalmedia hakade i nyhetstorkans tid på Greenpeaces narrativ och publicerade texter om avverkningen. I några fall trumpetades Greenpeaces okritiskt berättelse ut, i några fördes diskussioner om alternativa brukningsmetoder och i något enskilt fall nämndes bakgrunden att skadedjuren angripit Åmbergs granskog. Att lövträd som ek, björk och lönn sparats nämndes inte alls.

Så sätts bilden av det svenska skogsbruket. Så späs konflikten stad-land på.

I detta fall negligerades dels det förvaltaransvar som markägaren Sunne kommun tagit när det gällde att motverka spridningen av barkborren. Dels förmedlas en bild av att de rådande skogsbruksmetoderna är något av en miljökatastrof. Ordet fult uttrycker i sig ett främlingskap för kretsloppet i skogen. Efter avverkning sätts plantor i marken. Granar ersätts i allt högre grad av tall. Med det följer blåbärs- och lingonris och ljusare skogar - också att vandra i. I det perspektiv som skogsägaren har på sin mark - det närmast hundraåriga - består det ”fula” kalhygget under bråkdelen av odlingscykeln. Sedan kommer grönskan och vyerna åter.

Det innebär självklart inte att dagens metoder av skogsbruk är huggna i sten. Sedan de första kalhyggena bredde ut sig har skogsbruket också förändrats. Fler träd sparas. Nyckelbiotoper ska skyddas. Högstubbar sticker upp i terrängen. Död ved underlättar tillvaron för insekter och fåglar. Man undviker körskador och har förståelse för små bäckars betydelse för näringstillförsel i skogen.

Det ligger också i skogsnäringens eget intresse att aktivt stötta och ta del av forskningsresultat gällande alternativ till hyggesbruket. Problemet är att bildsättningen med kalhyggen och kampanjen mot denna metod blivit en symbol för en mycket större och bredare kritik av skogsbruket som ytterst bygger på uppfattningen att allt större arealer ska läggas i träda. Hur klimatomställningen ska klaras av utan virke till trähus – istället för betong – eller biodrivmedel från restprodukter i produktionen talas det mindre om. Där har näringen en chans som man missat. Urbana storstadsmänniskor som inte längre har farmor eller morfar på landsbygden är svåra att vinna. Men de vill be i trähus. De vill leva klimatsmart. De vill njuta av vandringar. Och de vill äta mat från ett hållbart jordbruk. De behöver svensk skog och svenskt lantbruk.

De som bildsätter skogsbruket med ”föryngringsytor” kommer inte att överge sin principiella kritik mot näringen bara för att en avverkningsmetod byts ut mot en annan. Den hårda kritiken mot skogsbruket har ju odlats inom, inte minst den gröna rörelsen trots att det idag finns dubbelt så mycket skog i landet som för dryga 100 år sedan, trots att mängden gammelskog och lövträd ökar.

Det är en utveckling som den bilåkande storstadsbon sällan ser. Produktionsskogen ligger längs vägar som möjliggör skogsvård och avverkning. Gammelskogen når man via stigar kring berg och mossar.

Och kalhyggena får man se på bästa sändningstid i tv.