Målillas själ inger hopp för klimatomställningen

Svensk rödgrön vänster var svarslös. Att det är ett problem att bilburna lägre betalda landsbygdsbor skulle ta de stora kostnaderna för klimatomställningen brydde man sig inte om på ”Södermalm”.

I det perspektivet är boken Livet som pågår här av statsvetaren Lisa Pelling och civilingenjören Marika Palmér Rivera (Atlas) ett intellektuellt rödgrönt försök att närma sig de frågor som förenklat kan beskrivas ligga inom det som kallas stad-land konflikten när det gäller klimatomställningen.

Författarduon har rest bland annat till Målilla i Hultsfreds kommun och via dörrknackningar genomfört 46 intervjuer om hur invånarna ser på bland annat ortens roll, det egna ansvaret och politikens roll i klimatomställningen. Det är vilket är ovanligt i vår tid mer statsvetenskaplig teori och mindre uppskruvad retorik. Som självkritiska röster inom en bred svensk vänster noterar de hur staten dragit sig tillbaka från mindre kommuner och hur en urban hegemoni också präglar populärkulturen.

Först två randanmärkningar mot några centrala delar i denna beskrivning av konflikten ”stad-land”.

En hörnsten i duons narrativ är att småorter och landsbygd missgynnats av regeringars ekonomiska politik. Ökad ojämlikhet försvårar - sant- förutsättningarna för omställning inte minst i orter som Hultsfred. Däremot blir den målade bilden något väl svart. Författarna återkommer till att ”alla” betalar lika mycket i procent i kommunalskatt på en hundralapp. Sensmoralen är att låginkomsttagare betalar lika mycket som superrika och att skatten är högre i fattigare kommuner.

Här missar man helt att jobbskatteavdraget innebär att en låginkomsttagare i Hultsfred betalar ungefär 22 procent i skatt på sin inkomst. För en höginkomsttagare är marginalskatten 53 procent. Jobbskatteavdraget har också en utjämnande funktion, det är högre i Hultsfred än i lågskattekommunen Danderyd. Skattesänkningsvågen har verkligen kommit landsbygdens anställda i hemtjänst och jordbruksnäring till del.

En annan bärande del i berättelsen är att landsbygden i Sverige historiskt röstat på det ”vänsterblock” som nu bildats, det vill säga S+C+V+MP. Industriregioner som Bergslagen och säg Glasriket i Småland har röstat rött. Kronoberg, Halland, Jönköping och Västra Götaland har emellertid en borgerlig landsbygd. S och C har vanligen varit varandras motståndare för övrigt. Det sätter bilden av att landsbygdsväljaren egentligen röstar vänster, men har övertygats av populistiska bränsleuppror att byta block. Det finns i svensk politik en kamp om den historiska kartan som materialiseras i boken.

Tesen i boken är att försvagad tillit och ökad ojämlikhet försvårar förutsättningarna för klimatomställningen. Inte minst pekas det på att resursstarka i storstäder sätter större klimatavtryck än landsbygdsbor. Författarna vänder sig mot en individualisering av ansvaret för omställningen och att den därför måste demokratiseras och även behandlas lokalt.

Det finns en del att vara ense om, annat att vara oense. Ett exempel på upplevd orättvisa som inte diskuteras i boken är planerna på vindkraft utanför just Målilla. Där finns ett lokalt motstånd baserat inte minst på känslan av att landsbygden får betala priset för en ohållbar energipolitik. I det perspektivet är vindkraftparker just ett sådant exempel på bristande delaktighet som författarna varnar för.

Men boken avslutas med något ovanligt i klimatdebatten; nämligen hopp. Om den gröna rörelsen präglats av undergångsprofetior hänvisar Pelling och Palmér Rivera istället till möjligheterna, till stoltheten över bygden som drivkraft och till grund för engagemang.

”I Målilla finns det en själ”, säger en av de intervjuade.

På den punkten instämmer vi till fullo i analysen.