Lyssna på Laila Naraghis (S) islamistvarning
Det har påpekats många gånger det senaste årtiondet att det i det svenska samhället har funnits en rädsla för att tala klarspråk om religiös extremism. De som vågade sticka ut hakan i denna som det ibland kallats ”åsiktskorridor” stämplades själva som suspekta, vilket ledde till självcensur. Vem ville riskera att uppfattas som islamofob, även om syftet var att varna för våldsbejakande islamism? Ett slags samhälleligt självskadebeteende.
Men det ska sägas att denna attityd åtminstone har luckrats upp på senare år. Även om man som politiker eller opinionsbildare ännu i dag kan räkna med att anklagas för islamofobi eller dolda agendor när man i själva verket ger uttryck för legitim kritik.
Som Barometern-OT rapporterat har riksdagsledamoten Laila Naraghi (S) från Oskarshamn nyligen med en intressant och läsvärd – stundtals rörande – text i den socialdemokratiska tidskriften Tiden satt fingret på Socialdemokraternas svårigheter på området. Det är onekligen fascinerande att ett parti vars ideologi bär på en historia av religionskritik har kunnat hamna i en sådan sits.
Att lyfta känsliga sådana frågor inom ett parti kan vara jobbigt, och kräver ett visst mod. När andra socialdemokrater som Nalin Pekgul och Ann-Sofie Hermansson tidigare försökt föra upp faran med islamismen på dagordningen fick de möta motstånd, även inom det egna partiet.
”Det är långt från syjuntans kyrktanter som virkar till förmån för missionsarbete.”
Naraghi för sin del får viss uppbackning från Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin, som till DN kommenterat att ”man ska kritisera konservativa religiösa uttryck, oavsett vilken religion de kommer ifrån”.
Men i både Naraghis som Baudins fall ramas det hela in i ett narrativ om konservatism. Att socialdemokrater vill motarbeta konservatism i sig är inte konstigt, det hör till ideologins dna. Men problemet med islamisterna är inte att de är konservativa i största allmänhet utan att de är extremister (det finns konservativa och moderata muslimer som inte är extremister).
Extremisternas hedersförtryck eller våldsbejakande är långt från syjuntans kyrktanter som virkar till förmån för missionsarbete, eller nunnor och pastorer som gömmer flyktingar.
Det kan också noteras att Naraghis historieskrivning är något missvisande. I texten målas det upp en bild av Svenska kyrkan som präglad av religiös fanatism och hårdför dogmatism under arbetarrörelsens barndom. Men under decennierna runt sekelskiftestiden fanns en större mångfald inom kyrkan än vad många verkar tro.
På 1890-talet var det till och med på tal om att eventuellt avskaffa majoriteten av bekännelseskrifterna (det undveks med ett kompromissande argument om att det i fråga om dem borde råda evangelisk frihet). Och på den andra sidan sekelskiftet gjorde ärkebiskopen Nathan Söderblom stora insatser för ekumenik och fredsarbete.
Det går att ha viss förståelse för socialdemokratins historia av religionskritik. Men att bunta ihop den gamla statskyrkan eller vår tids mer konservativa samfund med extremister och islamister är inte rättvisande.
