Lätta på böndernas bördor
Regeringen har vad den kallar en regelförenklingsagenda för företag. Man har uttryckt det som att ”förenklingspolitik är en viktig del av näringspolitiken”. Ett led i detta var när näringsminister Ebba Busch (KD) i år tillkännagav ett ”Förenklingsråd," som ska föreslå hur befintliga regelverk kan göras enklare. Välstånd bygger välfärd, men för en god tillväxt behövs också goda villkor för landets företagare.
Ett viktigt område för såväl regering som förenklingsråd att ta sig an framöver är lantbruket. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har precis släppt en rapport, ”Vägen till ett gott företagsklimat”, där det framkommer att regelbördan är ett av de stora problem lantbrukarna upplever i sin vardag. Så många som 24 procent överväger att lägga ned delar av, eller hela, sin verksamhet eftersom de upplever reglerna som för många och för svåra. Ytterligare 12 procent vet inte om de ska sluta eller fortsätta. Och över hälften tycker att kontakterna med myndigheter är tunga.
Det är alarmerande siffror. Den inhemska produktionen av livsmedel behöver i dagsläget snarare öka. Dels för beredskapens skull, dels för klimatets skull – men även för djurvälfärdens skull. De nedläggningar som de facto har skett, och sker, är redan i sig ett problem. Att så många bönder uppenbarligen funderar på att kasta in handduken är en varningssignal som måste tas på allvar.
”Skatteverket har ställt om från felfinneri till hjälpsamhet.”
Men det är inte bara mängden regler och deras komplexitet som betungar lantbrukarna. I rapporten uppges också att de önskar bättre samarbeten med myndigheter, och att de upplever en bristande förståelse för lantbruket. Dialogerna är bristfälliga, det uppges att en del inspektörer verkar ha egna agendor, handläggningstiderna är långa, och likvärdigheten i landet är undermålig. Av myndigheterna får kommunerna sämst betyg.
Bäst betyg får däremot Skatteverket, och det är inte så förvånande. Som myndigheten själv beskriver det i boken ”Från fruktad skattefogde till omtyckt servicemyndighet” har man aktivt arbetat med att inte bara förenkla reglerna – utan också ställt om som förvaltningsforskaren Louise Bringselius formulerat det ”från felfinneri till hjälpsamhet” samt en tro att medborgaren vill försöka göra rätt och att myndigheten ska hjälpa den lyckas.
Utan att förneka behovet av kontroller är det ändå ett tänkvärt perspektiv som skulle kunna visa sig fruktbart även i andra myndigheters möte med lantbruket. En samverkan med samhällets bästa för ögonen.
