Lås inte in Kriminalvården
Så är ett beslut om bygglov för det nya häktet i Kalmar fattat av samhällsbyggnadsnämnden. Den nya byggnaden på Oxhagen i närheten av polishuset ska rymma 60 platser samt utrymmen för den nationella transportenheten.
Detta behövs. Det nuvarande häktet på Malmen i centrala Kalmar har för länge sedan sett sina bästa dagar.
Häktet i Kalmar kommer att byggas av Skanska för att sedan ägas och förvaltas av bolaget SKR Lager 108 AB. Det är ett dotterbolag till Skandrenting som äger lokaler åt bland annat polisen och Kriminalvården på andra håll i landet. I sin tur ägs Skandrenting av fastighetsbolaget Erik Selin AB.
Att det är fråga om seriösa och välrenommerade ägare innebär inte att ägarformen är okomplicerad. Historiskt har polishus, domstolar och fängelser hört till statens kärnuppdrag. Staten har haft kontrollen över dessa myndigheters fastigheter.
Från statens sida har man under senare velat pressa kostnader genom konkurrens vad gäller bygg och underhåll av fastigheterna. Förhållandet mellan Kriminalvården och statliga Specialfastigheter som äger flera fängelser har heller inte alltid varit det bästa.
Under lågränteperioden sökte sig också allt fler aktörer till samhällsfastighetssektorn. Att hyra ut till den offentliga sektorn sågs som en bergsäker affär. Kontrakten är långa och hyran betalas alltid in. Flera kommuner såldes också ut fastigheter till bolag som SBB för att sedan hyra tillbaka lokalerna. På pappret en bra affär, i verkligheten fungerade låtsasmarknaden dåligt. Skattebetalarna blir förlorarna.
Så sent som på tisdagen varnade också två forskare i Dagens Nyheter för privatiseringar av just fastigheter på kriminalvårdens område. Det finns helt enkelt inga vinster att göra.
Kriminalvården själv efterlyser nu också nya former för fastighetsförvaltning. I budgetunderlaget till regeringen konstaterar myndigheten att en metod för att pressa kostnaderna vore att ge Kriminalvården rätten att äga sina egna fastigheter. I dag får myndigheter inte äga fastigheter. Frågan har, understryker myndigheten, också en säkerhetspolitisk aspekt med tanke på utvecklingen i omvärlden. I klartext, det finns en oro för att eventuella nya framtida ägare ska ha kopplingar till utländska aktörer eller som till ägaren av tingsrätten i Södertälje, kriminella nätverk.
”Frågan har, understryker myndigheten, också en säkerhetspolitisk aspekt med tanke på utvecklingen i omvärlden.”
En politik som är pro market och inte pro business - det vill säga för marknadslösningar men inte för affärsmännens intressen - måste se det problematiska i utvecklingen när det gäller ägandet av just polishus, domstolar och fängelser. Även hyressättningen av muséer och universitet måste rimligen ses över.
Där kan det dock konstateras att en förutsättning för expansionen av Linnéuniversitetet i Växjö eller Kalmar var att man har andra fastighetsägare än statliga Akademiska hus. LNU:s fastighetsägare i Kalmar, Intea, siktar för övrigt just nu på en börsnotering.
Marknadslösningar används i fastighetsvärlden där de är mindre lämpliga och används inte i lägre grad där de är mer effektiva som när det gäller hyresmarknaden. Där finns samma aversion mot ”marknad” som det funnits entusiasm över marknaden rörande samhällsfastigheter. Tänk om det ändå hade varit tvärtom.
