Lärarnas röster ska höras i skolan
Idealbilden av ett lärarrum: Där utbryter på förmiddagens kafferast en debatt mellan historielärarna om industrialiseringens orsaker. Och på det formella mötet under lunchen diskuteras några elevers särskilda behov. Hur kan de komma till sin rätt? Och under eftermiddagskaffet kritiseras uteblivna satsningar på läromedel. Är det någon arbetsplats där det finns en förväntan på fri och intellektuell diskussion är det lärarnas rum. Och är det någon yrkesgrupp som med bildning i ryggen har mod att även i motvind framföra sin egen åsikt är det lärarnas.
Idealbilden stämmer nu dåligt överens med verkligheten. I varje fall när det gäller lärarnas mod att framföra intern kritik mot ledningen. Tidningen Vi lärare visar att var tredje lärare inte vågar kritisera sin egen skola. Sådan rädsla brukar annars sällan förknippas med högutbildade personalgrupper som har en stark ställning på arbetsmarknaden.
Undersökningen visar att tystnadskulturen är mest utbredd i vinstdrivande skolor. Möjligen uppfylls på den punkten föreställningar om den bristande bildningskulturen på koncernskolorna. Och minst oroliga för att ta upp brister är lärare i idéburna skolor. Surprise, surprise.
Men lärarna i kommunala skolor är inte särskilt mycket tryggare än kollegorna i koncerndrivna. Ungefär en tredjedel anser att den egna skolan präglas av en tystnadskultur. Den lagstadgade starka kritikrätten för offentliganställda garanterar således inte ett klimat som bejakar att missförhållanden uppmärksammas.
”Undersökningen från Vi lärare ska emellertid inte bara ses som en problematik i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare utan den berör skolan som helhet.”
Undersökningen från Vi lärare ska emellertid inte bara ses som en problematik i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare utan den berör skolan som helhet.
I lärarnas uppdrag ligger bland annat att ta ansvar för barn och ungdomars utbildning, värna sitt samhällsuppdrag och därmed också påtala fel och brister i verksamheten. Det är att arbeta i enlighet med den professionsetik som vuxit fram. Det är vad medborgarna ska förvänta sig av skolans anställda i allmänhet och lärarkåren i synnerhet. Av lärare som tystnar följer helt enkelt en sämre skola. Från valet av läroböcker till hanteringen av elever som behöver extra stöd och hjälp. Och lärare som inte är förebilder får till slut aldrig elevernas förtroende.
Det är inte bristen på värdegrundsseminarier som är problemet. Det är heller inte lärarnas mod som är bekymret. Få andra yrkeskårer tvingas som lärarna hantera stök, våld och mobbning ofta utan stöd, vare sig i lagstiftning eller av överordnade.
Problemet är att devalveringen av lärarprofessionen formar en yrkesgrupp som blir mindre självständig och mer beroende av den överordnade makten oberoende om det är en kommun eller en privatägd koncern. Lärarkåren har till del förlorat inflytande över läromedel och undervisning och istället tilldelats en munkavle.
