Läraren ska veta bäst

Skolminister Lotta Edholm (L) visar att hon inte vilar på hanen.

Det kan tyckas märkligt att det behövs politiska beslut för att arbetstiden ska användas på bästa sätt. Utspelet är ju också en snubba till Sveriges kommuner och regioner SKR som i årets avtalsförhandlingar avstod från att göra framsteg i frågan.

Att staten reglerar i detta fall är förståeligt. Mycket av problemen har orsakats av andra politiska beslut och nu behöver vi snabbt ta tillbaka en del av det som ställts till med.

Det finns nämligen problem i dag i svensk skola, och en rad av dem handlar just om lärarna. En del av problemet är lärarhögskolorna och bristande förberedelser, ett annat som hänger ihop med detta är bristen på fortbildning.

Men det handlar också om lärarnas status och förmåga att agera i klassen som kunskapskälla och mentor. Läraren ska vara bäst i klassen och ha mest kunskaper, läraren ska ha auktoritet och förmåga att få eleverna att lyssna.

Alltför ofta i dag kläms lärarna mellan elevers viljor ofta uppbackade av föräldrar som lägger hela ansvaret på lärarna. Samtidigt är de överlastade av administrativa åtgärder och saknar samtidigt tid att förbereda och utveckla undervisningen. Ofta har de en skolledning som ställer höga krav på att hålla föräldrarna lugna samtidigt som de raskt överger läraren så snart denne kritiseras.

Man behöver bara se hur det gick för OS-guldmedaljören Stefan Holm som den första dagen som vikarie handgripligen fick flytta på en bråkig elev och som tack polisanmäldes och förklarade sig vilja som sluta som lärare.

Kanske är det inte så märkligt att Sverige i dagarna i en stor undersökning konstaterades vara sämst på klassrumsdisciplin i Europa. Eller att en stor majoritet av eleverna anser sig sakna studiero och upplever bland annat hög ljudnivå.

Då har ändå lagen ändrats för två år sedan så att det uttryckligen framgår att lärare har rätt att ingripa fysiskt, därmed torde det vara våld mot tjänsteman om de utsätts när de ingriper. Problemet är att rektorer och skolans huvudmän sällan ställer upp för sina lärare utan tycks färdiga att kasta dem under bussen vid första kritiska röst.

Inte underligt att även legitimerade lärare i dag söker sig bort från skolan – förutom alla som inte sökt lärarutbildningar.

Ett problem här handlar om den rätt att stämma skolhuvudmannen för ”kränkning” i skolan – såväl kamratmobbning som lärares agerande kan då vara grund. Kränkningslagstiftningen var en vacker tanke men har fungerat dåligt – finns skäl att ta bort lärares agerande som stämningsgrund. Man skulle kunna tänka sig att det inte är skolledningarna som ska behandla klagomål på lärarna utan en oberoende instans som bedömer hur lärare agerat.

Mycket återstår innan vi fått en kunskapsskola som fungerar i detta århundrade.