Landshövdingsämbete i gungning
Frågan om hur landshövdingar ska tillsättas aktualiseras åter efter det att tre av ”kungens ståthållare” som det hette förr befinner sig i trubbel.
I Stockholms län väntar länsstyrelsen på ett kommande beslut från Justitieombudsmannen (JO) som granskar turerna kring bland annat en omtalad rekrytering som skett via en lapp på myndighetens officiella anslagstavla. Att landshövding Anna Kinberg Batra kommer att få mer än ringa kritik är väntat eftersom det också finns tidigare beslut från JO i liknande fall som gällde en rekrytering till Statskontoret.
I Halmstad har nytillsatte landshövdingen Anders Thornberg, den tidigare chefen för Polismyndigheten delgivits misstanke om brott i turerna efter polischefen Mats Löfvings död.
Och i Växjö har det uppdagats i en granskning av Sveriges Radio att landshövding Maria Arnholm låtit myndigheten betala privata taxiresor mellan Stockholms central och bostaden på Lidingö, att hon använt myndighetens bil och att länsstyrelsens chaufför återkommande skjutsat henne till Alvesta där hon tagit tåget till Stockholm. Särskilt graverande i det fallet är att Arnholm försvarat sig med att det varit praxis på länsstyrelsen att myndigheten svarat för landshövdingens hemresor, något som bestridits av bland annat tidigare landshövding Kristina Alsér. Sedan en extern utredning inleddes valde också Arnholm att betala in summan för taxiresorna till myndigheten.
Just tillsättningsprocessen har uppmärksammats i blåsvädrets kölvatten. Statsvetaren Rolf Sandahl som tidigare skrivit en omfattande rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi uppmärksammar att landshövdingarna är undantagna de öppnare processer som kännetecknar rekryteringar av myndighetschefer i allmänhet. Han konstaterar att andra med erfarenhet och skicklighet helt enkelt är undantagna från möjligheten att nå tjänsterna liksom att bristen på öppenhet kan påverka tilliten i samhället.
Det är alltså inte den partipolitiska bakgrunden i sig som ses som problemet. Den som fungerat som minister bör ju rimligen också kunna arbeta som myndighetschef. En erfaren utrikespolitiker kan bli diplomat. I de nya rollerna blir man ämbetsman, med lagbok, regleringsbrev och instruktion istället för partibok att följa.
”Till Sandahls resonemang kan det läggas till att det kan vara svårare för en regering att skilja en myndighetschef från sin funktion - om förtroende saknas - då vederbörande har en partipolitisk bakgrund.”
Till Sandahls resonemang kan det läggas till att det kan vara svårare för en regering att skilja en myndighetschef från sin funktion – om förtroende saknas – när vederbörande har en partipolitisk koppling till regeringen. Då uppkommer frågan om personliga lojaliteter liksom att en petning kan skada det parti som personen i fråga förknippas med. Både Arnholm och Kinberg Batra, för att ta aktuella exempel, har ju som bekant sin bakgrund i politiken, i Liberalerna respektive Moderaterna. Beslut om förändringar får därmed enligt denna hypotes en olycklig dimension av politiska överväganden som inte gagnar statsförvaltningens anda.
Det är djupt olyckligt om trovärdigheten för landshövdingeämbetet påverkas av de händelser som nu skett. Framför allt utanför storstäderna är landshövdingen en central spelare både som regeringens representant i länet och framför allt som länets röst gentemot regeringen. Särskilt viktig är den lokala maktdelning som uppstår med att den samlande figuren har en opolitisk självständig roll. Utan en landshövding i residensstaden skulle den representativa funktionen övertas av kommunalpolitiker. En ytterligare del av samhällslivet skulle politiseras i mening ledas av politiker.
Men kanske är det inte tillsättningsprocessen som spelar in i de aktuella fallen - det är snarare ett tidens tecken över hur stolta svenska ideal om den oförvitlige ämbetsmannen inte längre är kända ens i tidigare ministerkretsar.
