Kyrkomötet har så rätt, men samtidigt så fel
På måndag börjar den andra sessionen av årets kyrkomöte, vars tema är ”kyrkan i det offentliga rummet”. Ett intressant och aktuellt ämne, även om själva idén med ett specifikt tema som Svenska kyrkans högsta beslutande organ måste förhålla sig till är underlig.
Det talas alltmer om religions återkomst i den moderna världen. Till och med i Sverige ”världens mest sekulariserade land” har det nu börjat talas om det postsekulära samhället.
Synen på religiositet har sakta men säkert förändrats. Vad som för så sent som något decennium sedan bemöttes med skepsis, förakt eller hån kan numera oftare mötas med om inte entusiasm så åtminstone nyfikenhet och acceptans. Som religionsvetaren David Thurfjell skriver i DN apropå SVT:s serie Tunna blå linjen bereds religionen plats i offentligheten på ett helt annat sätt i dag.
En förändring som åtminstone delvis kan förklaras med både förändrad demografi i och med invandring från mer religiösa länder, samt med ett generationsskifte med tillhörande förändringar i världsbild, ideologier och mentalitet. Se till exempel på hur konfirmationssiffrorna i Sverige har ökat, något som även märks av i Kalmar.
För Svenska kyrkan är den förändrade tidsandan, om man kan kalla det så, något att ta vara på. Frågor och bekymmer har dykt upp, på vilka kyrkan kan erbjuda svar. Den ofrivilliga ensamheten ökar i Sverige, framförallt bland äldre, till den grad att det beskrivits som ett folkhälsoproblem. Och bland yngre ökar känslan av meningslöshet.
”Konfirmationssiffrorna i Sverige har ökat, något som även märks av i Kalmar.”
Här syns behovet av civilsamhället i skarp belysning. Kyrkorna bär på en rik erfarenhet av att skapa gemenskap och erbjuda både en tro och ett liv som kan ge livet mening, hopp och tröst.
Vad som är förbryllande är att denna förändring knappt verkar ha registrerats i kyrkomötet, trots dess uppenbara koppling till årets tema. Bland de 76 motionerna finns det några enstaka som tangerar saken genom att behandla frågor som offentlig evangelisation, missionsarbete i det offentliga, och spridning av digitala andakter.
När kyrkomötet betänker, debatterar och beslutar om Svenska kyrkans roll i det offentliga rummet borde samhällsförändringarna och detta postsekulära tillstånd egentligen vara en given utgångspunkt.
Kyrkostyrelsen formulerar sig trosvisst i sin skrivelse till kyrkomötet angående årets tema att syftet med kyrkans engagemang är ”att människor ska komma till tro”. Men inte heller där ges problemen med ensamhet och meningslöshet någon större uppmärksamhet.
Inom politiken märks en tydlig uppskattning av civilsamhällets betydelse, och i samhället i stort finns en större öppenhet för religionen. Svenska kyrkan skulle göra klokt i att ta vara på de nya möjligheter som har öppnat sig.
