Krystad konflikt om kyrkogårdar
En del debatter har en tröttsam tendens att återkomma med viss förutsägbarhet kopplat till kyrkans liturgiska år. Vid Lucia käbblas det om hur skolornas firande ska utformas, inför julen grälas det om huruvida skolavslutningar får hållas i kyrkobyggnader, och när sommarlovet nalkas ryktas det år efter år om förbud mot att sjunga traditionella psalmer.
Kanske står Allhelgonahelgen och begravningsdebatterna näst på tur. En av de frågor som dyker upp då och då är den om Svenska kyrkans huvudmannaskap. Av historiska skäl hade statskyrkan ansvaret för begravningsväsendet i Sverige. I samband med statens och kyrkans relationsförändring kom det att bevaras. Även om det inte ingår i lagen om Svenska kyrkan fastslås dock huvudmannaskapet tydligt i begravningslagen.
Ett logiskt upplägg, inte bara för att majoriteten av befolkningen är medlemmar. Det finns också praktiska anledningar, som kyrkans gedigna erfarenhet, liksom kulturhistoriska skäl. Ordningen saknar dock inte kritiker. Humanisterna – förbundet fört human-etiker – hör till dem som vill se en kommunalisering. Även från politiskt håll har frågan rests. Nu har också den socialdemokratiska tankesmedjan Tidens biträdande verksamhetschef Maria Arkeby på DN Debatt förespråkat att kyrkan fråntas huvudmannaskapet.
I debatten hänvisas ofta till undantagen Stockholm och Tranås där kommunerna har huvudmannaskapet, och att det skulle vara billigare. Men Stockholm har haft det lokala huvudmannaskapet ända sedan 1886.
”Det förhindrar inte att den som så önskar får begravas i enlighet med sin livsåskådning.”
Därtill har Stockholms stad stordriftsfördelar som måste tas med i beräkningen när man jämför kostnaderna. Men Tranås ligger faktiskt på liknande nivå som resten av Sverige. Det kan alltså inte sägas vara kommunal regi i sig som är det avgörande om det är kostnadsfrågan man bekymrar sig över.
Frågan är om det ens går att göra det mycket billigare än i dagsläget, oavsett huvudmannaskap. Skötseln av kyrkogårdarna kommer med en kostnad. De är rena rama parkerna. De inbjuder till reflektion och stämningsfull åminnelse. Om ambitionen är att bevara dem med deras höga standard och kulturvärden och som något mer än kala gräsplättar för avlidnas förvaring, så krävs underhåll.
Hur skulle det ens gå till rent praktiskt att övergå helt till kommunalt huvudmannaskap? Av naturliga skäl ligger de flesta kyrkogårdarna precis i anslutning till kyrkor. I synnerhet så på landsbygden. Ska kyrkan lämna över ansvaret för sin egen mark till det offentliga?
Ur religionsfrihetsperspektiv är det relevant att lyfta fram att varken kyrkligt eller kommunalt huvudmannaskap förhindrar att den som så önskar får begravas i enlighet med sin livsåskådning.
För övrigt kan regeringen redan, i särskilda fall, besluta att en kommun ska ”anordna och hålla allmänna begravningsplatser” för kommunens medlemmar.
Huvudmannaskapet är ingen självändamål för Svenska kyrkan, och det finns inget som säger att det behöver vara för evigt. Men varför laga något som inte är trasigt?
