Journalister måste vara säkra

På svenska är det renodlat rimligt formulerade budskap om stopp på kriget och humanitärt stöd. En del arabiska ramsor, även från folk med megafoner spred ett betydligt mer krigiskt budskap och manade till utvidgat krig. Även uttryck som av forskare klassificeras som antisemitiska har skanderats. Det finns uppenbarligen skilda uppfattningar bland demonstranterna.

Arrangörerna förklarar att detta inte är godkända budskap, men att de har svårt att hindra deltagare under demonstrationen. Men stötande plakat och flaggor får inte förekomma, till exempel är Hamas flagga inte tillåten,

Det finns inget skäl att inte tro arrangörerna när de säger detta. De vill ju uppenbarligen vinna stöd av den svenska opinionen och då är närvaron av extremister besvärande. Utrikesminister Tobias Billström (M) har i samband med Sveriges kritik av krigföringens sagt att han kunde tänka sig att delta i en manifestation – han lär inte komma om Hamas hyllas eller antisemitiska slagord används.

Även extremisterna har yttrandefrihet och de som skadas mest av excesserna är den fredliga majoriteten av demonstranter.

Men efter Sydsvenskans artiklar tog saken en värre vändning. Protester mot publiceringen spreds på sociala medier och 50 personer dök upp i en oanmäld ”demonstration” utanför en av journalisternas hem. Syftet är uppenbart att skrämma till tystnad.

Då har man passerat gränsen för vad som är acceptabelt.

Massmedia kallas ibland för tredje (eller fjärde) statsmakten. Såväl nyhetsförmedling som åsiktsjournalistik är nämligen viktigt för att rättsstaten och demokratin ska fungera. Pressfriheten föregick faktiskt demokratin, även en ärftlig monark kunde ha nytta av att missförhållanden och korruption i statsförvaltningen lyftes fram i ljuset – annars kunde ju inte ens en välvillig härskare åtgärda problemen.

Massmedierna är dessutom en helhet. Enstaka artiklar kan vara felaktiga, enskilda journalister dåliga, vissa mediehus styras av särintressen eller bära ideologiska skygglappar, men journalistiken som helhet är viktig för samhället. Det bästa botemedlet mot dålig journalistik är dessutom att andra kan presentera god journalistik.

Slutsatsen är att journalister alltid måste vara skyddade i sitt värv. Precis som gäller domare, poliser, ämbetsmän och politiska makthavare får det inte ens misstänkas att de skriver det de gör för att de inte vågar annat.

Hot och våld mot journalister är därmed ett brott mot statens själva grund – det som kallas högmålsbrott.

Det finns gott om exempel på extremister av allehanda kulör. organiserad brottslighet eller till och med privatpersoner som tidigare agerat mot journalister. I flera fall har samhället lyckats stävja detta, men det är inte alltid lätt. Media har i flera fall gått samman och namnpublicerat hoten mot media.

Ska man då inte få demonstrera mot journalistik som man anser vara felaktig, vinklad och avsedd att skyla över de riktiga problemen?

Visst kan man det, men inte riktat mot en enskild journalist och inte utanför dennes bostad. Eller har ett budskap som är ett hot mot en journalist eller en redaktion. Om inte annat säger demonstrationer mer om de protesterande än om journalistiken.