Inte allt som ger politisk seger är sunt
Med tanke på den dragningskraft som USA utövar på både ekonomi, kultur och samhällsliv i Sverige är det egentligen inte så märkligt att det svenska intresset för det amerikanska presidentvalet är så stort. Efter kalla kriget är USA världens enda supermakt, och vem som blir president får politisk betydelse även på denna sida av Atlanten.
Det gäller inte bara de konkreta följdeffekterna av de amerikanska presidentadministrationernas reformer och beslut. Även de trender som visar sig i Amerika har en tendens att korsa Atlanten och påverka det politiska livet i Europa.
Se på presidentvalet 2016, då Donald Trump första gången valdes till president. Då red han på en våg av missnöjd vit arbetarklass i rostbältet och en landsbygdsbefolkning i det amerikanska så kallade hjärtlandet, som kände sig föraktade, svikna och förbisedda av etablissemanget. Det följdes av en uppblossande stad-land-konflikt i svensk debatt, en politisk dimension som fortfarande gör sig påmind.
Även årets amerikanska presidentval torde få ringar på vattnet som sprider sig över till Sverige. Dels en lärdom efter Kamala Harris förlust. Demokraternas identitetspolitik gick inte hem. Det var inte bara ”vita medelålders män” som röstade på Trump.
Även om en majoritet av afroamerikaner och latinos som röstade lade sin röst på Harris, så slog Trump samtidigt rekord för att vara republikansk presidentkandidat. Jämfört med 2020 dubblerade Trump sina afroamerikanska röster, och steg med 13 procentenheter bland latinos. Och även om det har setts närmast som en självklarhet att kvinnor röstar på Harris medan män röstar på Trump, så röstade fler kvinnor på Trump i detta val än i de två föregående.
”Den liberalkonservativa borgerligheten har länge känt igen sig i Republikanernas mer klassiska representanter.”
Kort sagt har sakpolitik fått visat sig viktigare än gruppbaserad hänsyn. Ekonomiska frågor och oro över migrationspolitiken fick övertaget. Som Demokraterna uttryckte det på 1990-talet: ”Det är ekonomin, dumbom.”
Med vid sidan av denna viktiga insikt märks hos den segrande Trump också en annan – oroväckande – tendens, bekant redan sedan hans förra mandatperiod. Den populistiska ådran som göder misstro mot samhällets institutioner och slår mot både medier och etablissemanget. Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap, skriver i DN Debatt att det inte vore missvisande att kalla denna sida hos Trump för fascistisk.
En liknande anda finns redan hos svenska radikalpopulister, men lär nu få ny luft under vingarna. Och redan märks de röster som försöker normalisera eller släta över dessa oroväckande aspekter.
För en liberalkonservativ borgerlighet som länge känt igen sig i Republikanernas mer klassiska representanter – Ronald Reagan, far och son Bush, John McCain och Mitt Romney – är dessa impulser västerifrån något man kommer behöva hantera.
Å ena sidan att ta fasta på betydelsen av sakpolitik, visioner och policy. Å andra sidan att vara vaksam mot radikalpopulismens anda som slår split och har en sönderfrätande verkan på samhällstilliten.
Trump har ett recept som gett honom framgång. Men inte allt som ger framgång är sunt.
