Idépolitiken åter med Kalmarduo i regeringen

De personifierar också var och en på det hela taget idén bakom Kristerssonministärens sammansättning.

Niklas Wykman (M) är doktorand i nationalekonomi och har lång erfarenhet både från riksdag och finansdepartement. Han blir finansmarknadsminister.

Erik Slottner, (KD) mångårig äldreborgarråd i Stockholms stad får rollen som civilminister med bland annat den komplexa relationen till kommunerna och regionerna på sitt bord.

Wykman och Slottner får portföljer på områden där de har rutin. Kristersson valde inte det motsatta tillvägagångssättet att välja allmänpolitiker för att sedan placera ut dem på vilket departement som helst och hoppas att den retoriska förmågan skulle vara tillräcklig för att klara uppgiften. De är också både idépolitiker som tidigare ungdomsförbundsordföranden alltid är.

Det gäller fler ministrar. Försvarsminister Pål Jonsson har lång erfarenhet från universitet, utskott och departement. Socialminister Jakob Forssmed får två tunga politiker från socialutskottet som statsråd på departementet; partikollegan Acko Ankarberg och moderaten Camilla Waltersson Grönvall samt Anna Tenje, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Växjö. Liberalernas Mats Persson som är själv är disputerad får uppdraget att vara ansvarig för bland annat högre utbildning. Det är fackministrarnas regering.

Inte oväntat får partierna ansvar för sina hjärtefrågor. Ja, hjärtlandets landsbygdsdepartement går till Kristdemokraterna liksom socialdepartementet. Liberalerna får utbildningsfrågorna och Moderaterna tar föga förvånande de centrala posterna som justitie-, finans och försvarsministrar.

Justitiedepartementet bereder liksom finansdepartementet ju alla ärenden och har en nyckelroll i hela regeringsarbetet. Gunnar Strömmer, tidigare partisekreterare M, är det förväntade valet. Med honom får Sverige en justitieminister som är minst lika intresserad av grundlagsförbättringar och rättssäkerhet som av polis och straff. Det är en viktig signal i sig. Medan oppositionen talar om rättsstatens undergång planerar advokaten hur domstolarnas självständighet ska stärkas.

En svaghet inte när det gäller enskilda ministrar utan för helhetsbilden är att hela sju ministrar är hämtade utanför riksdagen. Det hör visserligen till bilden att Andreas Carlsson (KD), Anne Tenje (M) och Lotta Edholm (L) tidigare har tillhört kretsen av ”folkets främsta företrädare”.

Rekryteringen påverkar emellertid riksdagens ställning. Den som suttit i riksdagsbänken har också erfarenhet av att förhandla fram överenskommelser i utskott. Att ministrar headhuntas utanför riksdagen har av statsvetare ansetts kunna bidra till parlamentariska motsättningar och polarisering. Lägg därtill att icke-valda ministrar saknar ett uttryckligt väljarmandat. De är direkt beroende av lojaliteten från statsministern som får en allt mer presidentlik ställning.

I kretsen icke-riksdagsvalda ingår också kulturminister Parisa Liljestrand (M). Kulturministern har i budget en liten plånbok, men detta statsråd får ofta rollen som förkroppsligandet av vad som kan kallas regeringens idé. Med hänsyn till regeringsförklaringens få rader på kulturområdet ges ministern ett personligt starkt mandat att själv utforma policy. Moderaterna har underskattat kulturdepartementets betydelse i tidigare regeringar och valet är således något överraskande. Som en ”dark horse” får Parisa Liljestrand dock i varje fall möjligheten att överraska i en regering där vars sammansättning inte tycks ha påverkats av kvoteringstänkande utifrån särintressen och grupptillhörigheter. Äntligen.